Blogg

Tidsreflektion

Jag har genom åren närmast stångat mitt huvud blodigt mot uppfattningen att ens arbete endast kan utföras på en definierad arbetsplats. Och visst är det så ibland. Operationsbordet, NC-svetsen eller snabbköpskassan är exempel på saker som i de flesta fall (än så länge) behöver bemannas av en fysiskt närvarande person. Men det finns så mycket annat som våra olika arbeten innehåller, så många arbetsuppgifter där platsen för dess utförande är underordnat. Och där det inte borde spela någon roll om dessa arbetsuppgifter utförs i hemmet, på caféet, i tunnelbanan eller på stranden. Eller var jag nu för tillfället tycker det vore praktiskt att arbeta.

Men samtidigt har jag mött mina nemesis. Som menat att det bara är på arbetsplatsen som arbetet kan utföras. Att arbete från annat ställe än kontoret endast är tillåtet i undantagsfall och efter beslut av närmaste chef. Legendariska citat som: ”Jag vill […] vara säker på att alla är här och gör sitt arbete” och ”Man kan nämligen inte koncentrera sig lika bra i hemmiljö” säger dock kanske något om både kontrollbehov och brist på tillit. Oavsett det har jag uppfattat motståndet mot distansarbete som smått idiotiskt.

Then came corona and I got more than I barked for. För det senaste året har onekligen inneburit en crash course i att kunna få verksamheter att fungera med medarbetare utspridda i stort sett överallt utom på kontoren. Och det förefaller ändå överlag ha fungerat förvånansvärt bra. Poäng till mig som aldrig tvekade när de lätt misantropiskt lagda olyckskorparna menade att den som inte är minutiöst övervakad heller aldrig kommer att utföra sitt arbete.

Å andra sidan innebär onekligen den moderna tekniken att det faktiskt går att övervaka medarbetare på distans. Är du borta från datorn i mer än kvart avslöjar Outlook det på ett obarmhärtigt sätt utan djupare problematisering. Då spelar det ingen roll om du av synergonomiska skäl läst något arbetsrelaterat på ett fysiskt papper, skrivit något med hjälp av en traditionell penna eller helt enkelt svarat på mailen på telefonen. Sitter du inte vid datorn så anses du sitta och slöa framför daytime-television och pillar dig i naveln istället. En bekant, för övrigt och förhoppningsvis förståeligt nog i skrivande stund i färd med att byta jobb, har drabbats av detta.

Samtidigt ser jag avigsidorna med distansarbete. Något som fått mig att nyansera min egen uppfattning om vitsen med detsamma. För hur bra ljud- och bildkvaliteten är på videomötet så finns det subtila signaler, kroppsspråk, blickar, känslor i rummet, sammanhang och liknande som endast går att uppleva när man fysiskt ses i samma rum. Och hur trevligt det än är att arbeta på annat ställe än kontoret så finns det en social aspekt av att dricka en kopp kaffe tillsammans eller att heja på nån i korridoren. Eller det smidiga i att så där by the way när jag ändå ser dig ställa en fråga i all enkelhet utan att behöva formulera mig på chatten eller oroa mig för att den andre är djupt upptagen med något annat.

En rimlig fördelning kanske, åtminstone för mig, skulle vara något av fifty-fifty. Alltså halva arbetstiden på en specifik arbetsplats och den andra halvan någon annanstans ifrån, det må vara hemmet eller var jag nu känner att jag kan arbeta ostört.

Frågan är hur det kommer att bli när vardagen efter pandemin börjar återvända till ett mer normaliserat tillstånd? Kommer distansarbete att bli det nya normala eller blir det en backlash till ännu mer kontorsbaserad stationering? Att det senare inte behöver vara ett helt omöjligt scenario tycker jag antyds i ett uttalande om att det är skillnad på distansarbete och att arbeta hemifrån. Att distansarbete är en frivillig överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare medan ”arbeta hemifrån” är något arbetsgivaren bestämmer ensidigt och även vad som gäller nu i pandemitider. Typ, tro inte att ni ska få fortsätta distansarbeta för det har vi aldrig kommit överens om för vi agerar just nu under force majeure vilket är skälet till att vår tidigare inställning om att det bara är på arbetsplatsen som arbetet kan utföras självfallet inte har ändrats en tum.

Men om det inte går då? Om människor har vant sig vid distansarbete och vill behålla det? Tja, det går ju som sagt att kontrollera folk via Outlook. Och glöm inte heller nästa stora stridsfråga, den som det hittills varit ganska tyst om. Arbetstiderna. För inte nog med att det bara går att göra sina arbetsuppgifter från en av arbetsgivaren fysiskt bestämd plats, det går ju bara att göra dem under ett visst ensidigt förutbestämt tidsintervall. Under kontorstid, alltså. Menar vissa.   

För några år sedan (okejdå, för många år sedan, typ på nittiotalet) skrev jag en krönika om att reformera arbetstiderna. Min utgångspunkt var dels att min dygnsrytm alltid varit fullständigt hopplös och inkompatibel med ett normalt liv och dels frågan varför jag inte kunde köpa min filmjölk på Konsum klockan halv fyra på morgonen utan att jag måste göra det tolv timmar senare då jag i alla fall inte kunde eftersom jag då var på jobbet. Något tillspetsat resonemang, det medges, men med ett allvar i botten. Kontorstider retade upp mig. Hur katten skulle man kunna fixa alla ärenden som krävde fysiska besök om alla öppnade sina dörrar enbart under den tid deras kunder och klienter själva var på jobbet? Det var så, förstår ni, på den tiden innan Självservice, Kundportaler, Teams och Zoom och allt sånt var allmängods. Även om jag numer kan klassas som urtypen för stofil och forntida relik så är jag trots det alltjämt en lika stor advokat för 24-timmarssamhället som då. Och även om kontorstid som absolut norm med tiden har luckrats upp så noterar jag att dess försvarare alltjämt finns kvar. Och är starka. Och oavsett nio-till-fem, åtta-till-fyra, sju till sjutton eller hur våra arbetstider nu än fördelas, så finns föreställningen kvar att arbete företrädesvis skall utföras mellan vissa sådana, av andra, definierade klockslag.

Med detta som bakgrund har jag därför nu gjort en liten gallup. Och för säkerhets skull: nej, jag har inte gjort en dubbel-blind randomiserad placebokontrollerad studie som publicerats i någon respektabel vetenskaplig tidskrift och jag är fullt medveten om att resultatet från undersökningen därför inte kan betraktas som sanning och jag respekterar åsikten att den av just det skälet överhuvudtaget aldrig borde ha gjorts och än mindre berörts i skrift. Inte desto mindre: jag har frågat runt bland ett antal bekanta (se där – urvalet är dessutom ytterst skevt) kring hur det här med tid och plats för arbetet hanteras i deras yrkesvardag. Respondenterna var lagom blandade mellan offentliga och privata arbetsgivare men hade en dramatisk övervikt för tjänstemannayrken (urusel representativitet, ja jag vet men kan jag få berätta vad jag noterade?)

Generellt sett var de svarande positiva till den möjlighet att arbeta på distans som det senaste året inneburit och att de även fått bevisat både för sig själva och för andra att det faktiskt går. Ingen av mina respondenter uppskattade dock arbetstider som var låsta till det som vi normalt kallar kontorstid. Inställningen till oreglerad arbetstid var tvärtom genomgående positiv. De som redan har den möjligheten utnyttjar den gärna och slänger in lite timmar tidiga mornar eller sena kvällar eller närhelst det passar som kompensation för timmarna som ryker för att få livspusslet att gå ihop. Timmar de aldrig skulle kunna frigöra med en reglerad arbetstid. Flera respondenter som hade oreglerad arbetstid noterade dock att närmaste chef inte verkade uppskatta det lika mycket som chefens chef. Man kan fundera vad det beror på.

En genomgående känsla bland de svarande var att arbetstiden kvalat in som en väldigt viktig parameter att kontrollera när platsen för arbetets utförande inte går att kontrollera på samma sätt som förr. Kärt barn har många namn och även om allt från morgonavstämningsmöten till upprop och incheckning kan fylla sin sociala funktion så är de också en kontrollmekanism. Flera berörde att chatten snarare än mailen har börjat användas i större utsträckning än tidigare. Chatten bygger på en större förväntan om ett snabbt svar än mailen och säger därför något om den som ska svara verkligen sitter framför sin dator. En av respondenterna noterade att chefen skickade ut regelbundna chattmeddelanden med förväntan om svar, något som vederbörande hade svårt att tolka som annat än en ren kontroll.     

Att arbete både på distans och andra tider än kontorstider kräver tillit var alla överens om. Men hur ska chefen kunna veta att folk jobbar sina timmar och inte går och slår dank istället? Tja, för att resultatet av ens arbetsinsats på något vis är mätbart. Om det inte är så att det enda som mäts är antalet arbetade timmar och dessa således blir viktigare än kvaliteten på det utförda. Var det något som stod ut som det största hatobjektet bland mina svarande, oavsett om man hade oreglerad arbetstid eller ej, oavsett om man var konsult i privat sektor eller byråkrat på en myndighet, så var det tidrapporteringen. Att varje timme nedlagt arbete skulle definieras och rapporteras och summeras. Som det yttersta beviset på att de anställda egentligen är en hoper skrupelfria fuskare som inte skulle göra ett vitten om de inte i detalj tvingades redogöra för exakt vad de gör på dagarna, alldeles oavsett om närmaste chef idkar minutiös övervakning eller ej. Taylor skulle le sin grav. Tidrapporteringen framhölls av någon som den sista bastionen av command and control och tillsammans med reseräkningen det enda det moderna IT-samhället trots all sin AI-förmåga aldrig någonsin tycks kunna automatisera.        

Det går inte att säkert veta hur livet efter pandemin kommer att te sig. Vi hör om företag och organisationer som menar att distansarbete kommer bli den nya normen samtidigt som jag märker hur en och annan mer konservativt präglad chef inte nog fort vill få tillbaka alla medarbetare till kontoret igen. Men om distansarbete blir den nya normen, kommer då en oreglerad arbetstid att följa med? Kommer fördelarna med att inte vara låst till ett fysiskt definierat kontor dagarna i ända motverkas av en minutiös kontroll över arbetstiden istället? Måste vi invänta nästa pandemi innan reformerade arbetstider framstår som lika självklart som distansarbete gör just nu? Jag vet inte. Jag är inget orakel. Jag vet bara att jag fortfarande tycker det skulle vara väldigt praktiskt att kunna köpa min filmjölk klockan halv fyra på morgonen. Alltså strax efter att en optimalt förlagd arbetsdag har tagit slut. Och till dess kommer jag att fortsätta tjata om det.   

Jag är ingen IT-supporter

Telefonkön till bredbandsleverantörens supportfunktion är en dryg halvtimme lång. Jag vägrar använda chattfunktionen då jag finner den alltför opersonlig och erfarenhetsmässigt sällan ger svar på just den fråga jag har. Jag har alltså behov av att prata med en levande person för hjälp med mitt ärende. Och till slut får jag möjligheten.

– Hej, jag har problem med mitt bredband. Med jämna mellanrum kommer jag inte ut på nätet, datorn kan stå en kvart och tugga innan en sida laddas upp.

– Har du en gammal router? frågar en loj röst i andra änden av luren.

– Nej, inte så farligt, den är väl en fem sex år kanske.

– Jamendåså, svarar rösten ackompanjerad av en ljudlig suck. Dom måste man byta vartannat år. Minst.

– Jaha… byta… men då vill jag boka in någon som kommer och byter den åt mig.

– Nej, det får du göra själv fattar du väl? Vi fixar bredbandet. Allt innanför dina väggar är ditt problem.

Detta samtal var inledningen på en mental utvecklingsresa som inte bara fick mig att känna mig gammal och slipa på mina grumpy-old-men-egenskaper, utan även mynnade ut i en strålande affärsidé. Dock en affärsidé som jag själv av kompetensrelaterade skäl inte kan realisera.

Men riktigt där var jag inte nu. Istället var jag i elektronikbutiken och köpte en ny router. Eller rättare sagt i den andra elektronikbutiken. I den första försökte en finnig yngling kränga på mig det absolut dyraste de hade eftersom jag skulle tycka alla andra var helt omöjliga när jag ”gejmade”. Vet egentligen inte hur detta nysvenska begrepp stavas men jag vet vad det avser. Och eftersom den finniga ynglingen inte bara missade att ta reda på att mitt intresse för alla former av spel är obefintligt utan dessutom hade en ganska dryg uppsyn så gick jag till nästa butik istället. Vid en viss ålder så har man faktiskt rätt att vara en surgubbe.

Väl hemma med den nya routern vidtog installationsprocessen. Eller ett försök i den riktningen. Det gick väl sådär. Jag må ha tre akademiska examina, i allmänhet betraktas som relativt allmänbildad och någon som använder datorer till vardags i sitt arbete. Men det här… ”Quick setup guide” visar sig vara ett rent skämt. Efter att under en hel eftermiddag ha installerat extra appar på telefonen för att ens kunna få liv i routern, skapat användarkonton, bytt lösenord och startat om och om och om igen gav jag upp. Jag ringde elektronikaffärens support. Ett nummer som visade sig ganska svårt att hitta. Eller snarast omöjligt – det fanns inget. På hemsidan hittade jag bara en chattfunktion och som sagt, sådana använder jag ju mig av ren princip inte av. Via Eniro hittade jag däremot ett växelnummer till butikskedjans huvudkontor. Den vänliga själ som svarade ville nog ganska snabbt bli av med mig och kopplade mig vidare till den sannolikt mest ointresserade representanten som hon kunde finna. Och det enkla svaret var att jag fick kontakta tillverkarens supportfunktion. Själva var de ju bara återförsäljare och tog inget ansvar för hur prylarna de sålde fungerade.

Biter således i det sura äpplet och ringer tillverkarens support, på den svarandes dialekt att döma belägen i Indien men jag misslyckades kapitalt med min skolengelska att klargöra mitt ärende. Vet inte om personen i andra änden inte begrep eller helt enkelt inte ville begripa vad jag sa, men det hela var en absurd upplevelse på steroider, till sin karaktär inte alldeles olik Monty Pythons papegojsketch. En referens jag starkt misstänker att mina nemesis i IT-supportvärlden inte alls begriper.  

Ringer nu för andra gången upp bredbandsleverantörens support. Och den trötta rösten förklarar, kanske med lite väl arroganta övertoner, att det egentligen inte var deras sak men att sätta upp en router kunde ju även hans gamla mormor göra i sömnen. Det var bara att patcha en dubbelswitch med FXR-modulator och via en SQL-server linea in slingan och sen reboota fluxkondensatorn med ett uppdaterat servicepack. Hur enkelt som helst. Är inte säker på att jag återgett instruktionen rätt men om hans intention var att jag skulle känna mig som norra Europas största fån så lyckades han tämligen bra.

Till vardags arbetar jag som läkare. I den lagstiftning som omgärdar yrket är det tydliggjort att företeelser som kommunikation och journalföring skall hållas på en för patienten begriplig nivå. Du ska alltså som patient utan medicinsk skolning kunna förstå vad läkaren menar och vad du bör göra. Och läkaren förväntas även agera med empati, med ditt bästa för ögonen och med en hög grad av servicenivå. Visst, det är väl inte alltid som dessa intentioner materialiseras i verkligheten men IT-branschen verkar vara i stort behov av en motsvarande begriplighetslagstiftning och servicemindness. Det behövs knappast en civilingenjörsexamen i datateknik för att installera en router men varför måste IT-folket uttrycka sig som om så ändå vore fallet?

Fråga mig inte hur det gick till men efter att ha ägnat ytterligare en eftermiddag åt ”Quick setup guide” och skapat mängder av nya användarkonton, lösenord och nedladdade appar och startat om systemet ett tiotal gånger fungerade helt plötsligt routern. Den nyinköpta alltså. Och jag kom via den ut på nätet. En liten stund. Innan allt havererade på precis samma vis som med den gamla routern. Ett tredje samtal till bredbandssupporten ledde till ett förnyat konstaterande att det inte var något som helst fel på bredbandet in till huset. Och om jag hade satt upp den nya routern korrekt så var nu den enda rimliga lösningen att jag måste ha mer bandbredd. Och som en händelse så hade de just nu en kampanj där jag för en rund summa pengar i månanden kunde öka bandbredden högst betydligt för den hastighet jag hade räckte ju inte till att ”gejma” och ”streama” och allt vad det var jag ansågs ha behov av. Problemet, svarade jag med tillkämpat stoiskt lugn, är att jag i princip bara använder bredbandet till att googla. Men hur gör du när du lanar då? undrade supportkillen och jag kan se framför mig hur han skakade på huvudet i oförstånd över att en så antik stofil som jag ens fått skaffa sig ett abonnemang i första ledet.

Innan jag kastade in handduken använde jag en av dessa korta stunder som bredbandet faktiskt fungerade, till möjligheten att googla. Sökte efter ”IT-support i hemmet”. Det första förslag som kom upp kontaktades och jag redogjorde för mitt ärende och ”inga problem” hördes i andra änden. Äntligen, tänkte jag innan IT-människan förklarade att de inte arbetade med hembesök utan körde allt online så jag behövde bara sätta upp en vpn och modulera access för honom genom ett script i PHP eller hur han nu uttryckte det. Då lade jag på luren. Ringde det andra förslaget på Google-listan och denne var i princip lika positiv till att hjälpa till ända till han frågade vilket företag jag ringde ifrån? Nej, alltså jag ringer som privatperson. Jaså, nej tyvärr då kan vi inte hjälpa till. Vi vänder oss bara till företag.

En gång satt jag på en middag där en person förklarade att han själv som företagare aldrig någonsin skulle anställa en person som arbetat i den offentliga sektorn eftersom där jobbar bara folk som är så hopplösa att de inte kan få jobb någon annanstans. Eftersom jag själv arbetar i den offentliga sektorn kan jag invända att denna fördom känns alldeles för generell. Dock har jag blivit jag mer och mer övertygad om att de där hopplösa personerna som inte kan få jobb någon annanstans faktiskt finns. Och de verkar ha samlat sig i IT-sektorn. Mer specifikt i dess supportfunktion.   

Så nu satt jag här. Med ett svindyrt bredbandsabonnemang som knappt fungerade till att ladda in sidan med Google på. Med en splitterny router som troligtvis inte fungerade så mycket bättre än den gamla. Och kände mig trettio år äldre än jag är tack vare IT-supportrar som excellerat i IT-gallimatias.

Det var då jag insåg det. Vad ska jag ens med ett bredband till? Googla kan jag ju göra med telefonen. Så jag sade upp bredbandet och slängde två sannolikt fullt fungerande routrar på elektronikåtervinningen.

Fast jag inser samtidigt att det borde ligga en enorm affärsidé i detta. Att som IT-illiterat kunna ringa efter en person som kommer hem, drar sladdar, kopplar ihop prylar, får igång dem och felsöker vid problem. Ungefär på samma sätt som en rörmokare eller elektriker eller annan valfri hantverkare. Alltså IT-support för privatpersoner genom hembesök. Som dessutom kan uttrycka sig så att vanligt folk förstår dem. Varför finns inte det? Varför har ingen startat en sådan verksamhet? Det borde finnas ett jättestort behov. För så illa är det väl inte att jag är den enda som inte kan få ett bredband att fungera? Eller att en karriär i IT-supportsvängen med nödvändighet innebär att adepten måste avsvära sig all form av fortsatt användning av pedagogik och service? Det senare förefaller mig dock inte längre så väldigt osannolikt…

Vilket skulle bevisas

Det finns ett Youtube-klipp från en rysk gruva som sägs handla om problem med alkohol på arbetsplatsen. Något den som intervjuas, någon form av chef, förnekar och samtidigt rumlar en gravt berusad gruvarbetare omkring i bakgrunden. Det bli onekligen lite motsägelsefullt.

Det är fullt möjligt att denna beskrivning inte är korrekt, mina kunskaper i ryska är begränsade och det kan mycket väl egentligen handla om något annat. Men oavsett det så är klippet ändå en bra illustration av situationen när en företrädare för en organisation vet eller borde veta att man har problem, men förnekar det även när det är helt uppenbart.

Bagdad Bob är ett annat exempel. Mohammed Said as-Sahaf var informationsminister i Irak under kriget 2003 och blev känd när han kommenterade läget i Bagdad, kommentarer som uppfattades som tämligen långt ifrån kopplade till verkligheten. En smula absurt var det onekligen.

Jag har den senaste tiden stuckit ut hakan och (faktiskt i likhet med en rad tunga debattörer) menat att pingströrelsen behöver ta ansvar för Knutby. Jag menar också att pingströrelsen i allra högsta grad är i behov av ett arbete med att se över sitt tankegods och beteendekoder. Detta för att undvika att ett nytt Knutby uppstår och för att undvika att fler människor far illa i pingströrelsens miljöer. Men rörelsens ledning ter sig helt ointresserad av detta och en rad pingstvänner har med eftertryck menat att det heller inte behövs.

Men visst blir det då lite av en självuppfyllande profetia på samma tema som de inledande exemplen när man får ett sånt här mail från en god(?) och sympatisk(?) pingstvän:

Vore jag ledare för en rörelse där Loose Cannons motsvarande mailskrivaren kände sig hemma, skulle jag vara mycket bekymrad.

Brandtal till pingst

Under uppväxten och åren därefter reagerade jag lite för ofta på saker jag såg eller upplevde i pingstkyrkan. Jag började samla på citat, händelser, beteenden och skeenden. Kanske för att kunna visa upp nästa gång någon sa att i pingstkyrkan är det ingen som beter sig illa. Det gick väl sådär att trycka upp citatsamlingen i ansiktet på apologeterna eftersom de hade sina huvuden nedkörda i sanden. Pingstkyrkan och dess pastorer var ofelbara. Punkt.

Men någonstans här föds en tanke om att använda dessa små betraktelser till något. De hade med tiden blivit tämligen många. Om man sätter ihop ett antal citat i en fiktiv kontext går det att skapa en historia. Och enskilda personligheter gick att smälta ihop för att skapa fiktiva karaktärer som fick bära citaten. Det blir förvisso ingen sann berättelse men det blir en berättelse med verkligheten som grund.

Med tiden växer projektet och jag inser att det här kan bli en bok. Fast vem vill läsa om träaktiga pingstpastorer och puckade pingstvänner? Kanske i brist på berättartekniskt självförtroende, kanske för att säkrare kunna behålla läsaren till slutet och vara säker på att denne inte går miste om mitt egentliga budskap, vävde jag in en otrohets- och mordhistoria.

Det här var i slutet av nittiotalet och en bekant dissade mitt upplägg med emfas. Alltså, otrohet och mord i en karismatisk frikyrkokontext är bara så för mycket, det är så orealistiskt att det aldrig någonsin kommer att funka. Lägg ner.

Men jag lade inte ner. Just då. Inte förrän i januari 2004. Knutby. Det som var så osannolikt så att det inte fanns blev helt plötsligt närmare 100% sannolikt. Lite som i Tage Danielssons text om Harrisburg. Till och med en värre story än den jag hade åstadkommit. Verkligheten överträffade dikten.

Då skrev jag inget mer på några år. Det tog drygt tio år innan min första roman skulle publiceras. Om otrohet och mord i en karismatisk frikyrkomiljö. Inspirerad av Knutby, sa många. Nej, inspirerad av pingströrelsen svarade jag.

För så är det. Det var pingströrelsen som plogade vägen för Knutby. Egentligen blev jag inte förvånad över att Knutby hände och jag är övertygad om att Knutby kommer att hända igen. Någon annanstans. På något annat sätt. Men ändå ett Knutby. Något som kommer att skada en stor mängd människor. Och det är det jag menar att pingströrelsen måste förstå. De måste se sitt ansvar. De måste förstå riskerna med sin praktik, sitt tankegods, sin kultur och sina beteenden.

Fast jag har den hårda vägen förstått att mina åsikter inte accepteras av pingstledningen. Pingströrelsens biskop sticker huvudet i sanden. Läsarens reaktion på att jag nu skrev biskop om en pingstledare säger något om hur vidsynt eller inskränkt vederbörande är. Jag behöver inte veta. Det är mer för läsaren själv att fundera på.

Jag välkomnar att det finns företrädare för pingströrelsen som ser problematiken med att inte idka lite självkritik, som jag tror och hoppas skulle välkomna en granskning av det egna sammanhanget. Fast jag ser samtidigt en avsevärd risk att resultatet kommer att landa i tankar om teologi och bibelsyn. Ett teoretiskt resonemang som inte det minsta adresserar grundproblemet. Kulturen. Problematiken ni måste komma åt är vad som emanerar från den kultur som växt fram i pingströrelsen. Den kultur och den beteendepraktik som accepteras. Och hur man hanterar det som avviker.

Men vad är det då jag pratar om? Vad menar jag med kultur?

För att kort beskriva några kännetecken på detta vill jag utgå från de bägge exklusiviteterna och de bägge motivatorerna.

Vi börjar med den yttre exklusiviteten. Sam Lidman, son till Sven Lidman, beskriver det bäst i boken Ett herrans liv om hans uppväxt i skuggan av sin store far. En uppräkning av alla de som inte kan räknas som kristna, alla de som fått evangeliet om bakfoten. Och det är till slut bara pingstvännerna kvar. Vi kanske inte behöver gå till sådan överdrift men när någon säger till någon annan vad någon annan inte är, så är det faktiskt precis lika illa som när vi säger till dem vad de är. När vi etiketterar andra åt dem. När vi inte ger individen möjlighet att definiera sig själv. När den kristne säger att du och du inte är kristen på grund av det och det, så är det samma sak som att säga att någon inte kan kalla sig norrlänning för att de har flyttat till Stockholm. Eller att denne inte kan vara miljöpartist eftersom vederbörande äger en bil. När någon förråder det egna skrået genom att inte ställa upp på exakt de premisser vi ställer upp åt dig. Som att någon som inte är pingstvän knappast heller kan vara kristen. Inte heller någon som tolkar bibeln symboliskt. Eller tvivlar på att personen Jesus verkligen funnits. Den yttre exklusiviteten. Du måste ställa upp på dessa kriterier för att vi ska acceptera dig.

Vi har därefter den inre exklusiviteten. För även om du blir godkänd i det yttre perspektivet så måste du vara godkänd internt också. Kravlistan för att få kalla sig för kristen och för att till slut komma till himlen är förvisso något som många kristna kämpat med. Att inte tänka sexuella tankar, inte svära, inte dricka alkohol, inte umgås med okristna, inte gå på krogen. Du måste vara emot aborter, vilja ha morgonbön i skolan, hata Darwin och envist hävda att bibeln är en betydligt bättre faktabok än vilken vetenskaplig artikel som helst. Gör si, tyck så. Framför allt kring vad man ska göra fostrar beteenden som inte nödvändigtvis behöver vara genuina. Samtidigt finns det hierarkier i församlingen där vissa familjer, pastorer, äldstebröder och andra inflytelserika står högre i kurs. Där följsamheten till kravlistorna lite mer förutsätts och skulle de inte följas så gäller ändå presumtionen att de har följts. En pastor kan ju per definition inte göra fel. Och gör denne det så är deformationszonerna betydligt större än för den som inte har sin historik och familj i församlingen. Vilka var det som blev uteslutna under syndakatalogernas tid? Hint: det var inte de som var väl förankrade i församlingsgemenskaperna. När gemenskapen är villkorad är det de enskilda, de som inte har något annat, som är de utsatta.

Konsekvenserna av kulturen behöver inte vara så dramatiska för de priviligierade. Är du pastorsson kan du göra vad som helst och komma undan med det. Det kan göra en tjej gravid och se till att hon både genomgår en abort och att hon lämnar församlingen och sedan själv bli pastor och hålla moralen hög. Autentiskt exempel. Men den sköra individen, den som vill veta och förstå, den som har svårt att tro på exakt det sätt som krävs, de som gräver på andra ställen än de accepterade, kommer ofelbart att bli utsatt för kulturen. Alltså för de beteenden och praktiker som utvecklats i pingströrelsen.

Avseende motivatorerna så har vi först och främst moroten. Det som är själva syftet med att vara kristen. Att till slut få komma till himlen. Denna fantastiska plats med gator av guld där jag i en evighet får sitta vid Jesu fötter och tillbe honom och sjunga lovsånger. Se det som en försäkring, sa någon en gång. Tänk om kristendomen är sann, då spelar det väl ingen roll om du kommer att offra något här på jorden? Men fokuset på sedan, på himlen, gör samtidigt jordavistelsen meningslös. Du behöver inte och ska inte utbilda dig inom något annat än evangeliet. Ditt fokus är på att vinna själar för Herren och du kan glädja dig när någon flyttar hem till himlen. Egentligen vill jag själv också komma dit nu på en gång. En skum dödslängtan utvecklas, något som bara bromsas upp av att självmord är den största av synder, något som kvalificerar dig till en plats i helvetet. Den kognitiva dissonansen hos dem som lider av psykisk ohälsa och umgås med dödstankar blir monumental.

Morotens motsats, piskan, är nog ännu värre och har sannolikt skapat fler fall av ångest, depression och stress än något annat i pingströrelsens praktik. Att det yttersta skälet att vara kristen är för att undvika helvetet. Att brinna i helvetet och erfara jordens alla plågor och tusen till i all oändlighet är en fruktansvärd tanke. Särskilt om jag tvingas till detta bara för att jag inte lyckas tro tillräckligt. Eller på rätt sätt enligt pingstpastorernas kravspecifikation. Som motivator fungerar piskan preventivt, att skrämma dig till underkastelse. Du ska bli så rädd för helvetet att du blir frälst för att därigenom kanske få en liten mikroskopisk chans att undvika det hemska som väntar en så usel person som jag. PTSD någon? Det är märkligt att personer som lyckats lämna tron och kyrkan, som inte har något problem att tolka Gud och Jesus som sagofigurer, ändå kan erfara en äkta och genuin rädsla för helvetet.

Om du som pingstvän lever med övertygelsen att du har rätt så följer med det även en antagen rättighet att få andra människor att dela varje uns av din egen uppfattning. Kanske inte för alla pingstvänner, alla är inte bekväma med att missionera. Men det finns ändå någonstans en plikt att rekrytera nya själar till den himmelska familjen. Och när denna plikt blir för påtaglig, när kosta vad det kosta vill blir en realitet, då är vi illa ute. Det är då det är okej att trycka ner någon på knä vid kyrkbänken för att se till att de slutar friåka på gemenskapen och blir frälsta i stället. Samtidigt så blir varje hot mot den stabila världsordning man upplever ett reellt hot och måste bekämpas. Den som kommer med anklagelser om felaktigheter i ditt sammanhang, sanna eller ej, måste tystas. Det finns flera sätt att tysta någon.

Vad jag vill ha sagt är att detta är saker som är kännetecknade för kulturen som pingströrelsen bär med sig. Som måste studeras, ifrågasättas, rannsakas och förändras.

Och vill man inte från pingströrelsen se problematiken så är man illa ute. Det är klart som sjutton att pingströrelsen måste ta sitt ansvar för Knutby. Och ta sitt ansvar för alla dessa små som far och farit illa i en pingstkyrkokontext. Det går inte att sticka ner huvudet i sanden längre. Eller, det borde i alla fall inte gå.

Jag säger inte det här av omsorg för pingströrelsen. Jag skulle inte sörja en sekund om hela pingströrelsen packade ihop och stängde ner. Men jag tror tyvärr inte att det kommer att ske. Fast då behöver rörelsen reformeras. För att undvika att en enda till person blir skadad av pingströrelsens beteendekoder. Att en enda person till lider av ångest över att komma till helvetet. Att en enda person till ger upp sig själv enbart för att bli accepterad av kristna kravställare. Är det för mycket begärt?

Klagovisa i coronatid

Jag har noterat en hel del diskussioner i sociala medier på sistone. Om Covid-19, om åtgärder och om behovet av att ha rätt. Och om vilka som förtjänar hjältestatus i denna kris. Tveksamt inspirerad av, men ändå baserat på, sådana replikskiften kommer därför här en helt fiktiv dialog. Något tillspetsat och möjligen lite elak, det medges, men inte alltför långt bort ifrån sanningen.

– Alltså, jag begriper mig inte på sjukvården.

– Det är du inte ensam om. Det är en rätt komplex verksamhet.

– Jag menar, det dräller ju av inkompetenta idioter där. Såna som inte fattat ett dugg.

– Det kanske är en viss överdrift men låt gå för det.

– Ja, här har jag de senaste veckorna rest land och rike runt till en massa sjukhus och äldreboenden för att sälja in min idé, men då hänvisar dom bara till sina chefer och dom säger i sin tur bara nej, nej allihopa.

– Jaha, men vad är det för idé du har?

– Jo, nu är det ju den här coronan och det är brist på respiratorer men ingen verkar ha tänkt på att man hur enkelt som helst kan koppla ihop en hårfön med en vattenslang och en vanlig dykarsnorkel. Då får man en perfekt och enkel och fullt fungerande respirator. Man kan köpa in delarna från Biltema så blir det billigt och jag har erbjudit mig att koppla ihop allting men sjukvården, dom säger bara nej och nej. Alltså, dom fattar ju ingenting. Snacka om att ha fått legitimationen i corn flakes-paket

– Fast…

– Och det är samma sak med alla de där politikerna som jobbar på myndigheterna som uttalar sig hela tiden. Dom fattar inget heller för hade dom det, hade dom vänt sig till oss lycksökare som vet hur man löser krisen. Jag skulle kunna ha fixat så att alla svenskar hade en egen respirator för länge sen om dom inte hade varit så puckade.

– Hur…

– Och vi är flera som mött det här motståndet. En kompis kom över ett parti på 50 000 ansiktsmasker i silkespapper på Ebay. Skitsnygga var dom men det var heller ingen som var intresserad av det. Man undrar ju vad dom tänker med? Vill dom bota sjuka eller är det viktigare att jävlas med oss som kan hjälpa till? Man undrar ju.

– Men…

– Fast vanligt folk fattar ju. Vi blev faktiskt framröstade som samhällets hjältar i en lokal Facebookgrupp och det är ju ett bevis på både hur uppskattade vi är och hur rätt vi har. Att det är vi som är de verkliga hjältarna i det här. Synd bara att vi inte får bevisa det.

– Okej, men du tror inte…

– Nej du, nu hinner jag inte prata med dig längre. Jag har massor av vårdavdelningar och äldreboenden kvar att besöka. Till slut måste ju nån köpa min lösning.

– Men är det så lyckat att du far runt på en massa vårdinrättningar med besöksförbud just nu under smittspridningstider?

– Vadå, det gäller ju liv och död!

– Jo, det var ju precis det…

– Och jag gör ju faktiskt något. Det är mer än man kan säga om dig.

– Mig?

– Just det. Såna som inte gör något. Som inte hjälper till.

– Du får ursäkta men det tycker jag nog att jag gör.

– Fast du gör knappast lika mycket som jag.

– Det är möjligt men du, jag måste faktiskt också åka. Till jobbet.

– Va? Åka till jobbet? Är du inte klok? Jobbar du inte hemifrån?

– Nej, det är lite svårt när man jobbar i sjukvården.

– Va, jobbar du i sjukvården? Frivilligt?

– Jo, det finns såna. Faktiskt.

– Jaha, då är du också en sån där som är så korkad så att du inte kunde få jobb nån annanstans?

– Det är möjligt. Men samtidigt måste ju nån ta hand om alla dem som inte fattar att man inte kan flänga runt och träffa en massa människor så länge smittan inte är under kontroll, som inte fattar att besöksförbuden ska respekteras, som inte fattar att medicinteknisk utrustning är något man i allmänhet inte snor ihop i garaget och som inte fattar att medicinsk kunskap inte är en åsikt. Och om man blir en hjälte i en Facebookomröstning om man ändå gör det så innebär det sannolikt att jag kommer att få fortsätta jobba i sjukvården ett bra tag till. Tillsammans med de riktiga hjältarna. Touché!

Knutby – tankar om ansvar

När Lex-trilogin kom ut fick jag ofta frågor om jag hade blivit inspirerad av händelserna i Knutby. Men det hade jag inte. Jag började ju hela romanprojektet långt innan Knutby hade inträffat. Fast sen kom dagarna i januari 2004 som till del hade lite väl kusliga likheter med min, då ännu opublicerade, story. Och det är klart att mitt skrivande fick lite hjälp på vägen efter det. Efter att jag hade insett att verkligheten kunde vara otroligare än dikten.

Jag följde Knutby-händelserna minutiöst och jag har fortsatt att göra det. Dels för att de tangerar ämnena för mina böcker, men även för att jag innan Knutby i olika sammanhang faktiskt träffat flera av dem som sedan kom att bli huvudpersoner. Och förskräcktes av vad jag fick uppleva. Det finns scener som fått ta plats i romanens form, som har sitt ursprung i verkliga händelser, med personer som på ett eller annat sätt kommit att förknippas med Knutby.

Varför skriver jag nu detta? Jo, för att Knutby återigen är aktuellt i nyhetsrapporteringen. Denna gång för förnyade rättegångar gällande olika former av övergrepp. Och jag kan inte säga att jag är förvånad. Den här gången heller. Jo, jag blev förvånad i januari 2004 då det som hände, faktiskt hände. Men samtidigt hade jag någonstans inom mig en känsla av att scenariot ändå inte var helt otänkbart. För Knutby var en katastrof som bara låg och väntade på att få hända. Nej, säger företrädare för pingströrelsen än idag. Så var det inte. Knutby var en oväntad extrem som ingen kunde förutspå. Det var inget man som frikyrkorörelse kunde eller kan ta ett uns av ansvar för. Och så har det låtit sen dess. Man värjer sig högljutt från alla försök att klistra Knutby på pingströrelsen. Senast när deras främste företrädare går ut i långt försvar till varför man inte kan, ska eller behöver ta något som helst ansvar för det inträffade.

Men jag vill hävda motsatsen. Knutby hände inte alldeles ur det blå. Det var förvisso en olycklig kombination av företeelser som samverkade men det var samtidigt var inga händelser, beteenden, eller tankegods som var totalt kontroversiella. Det var inga okända nyheter utan snarare sådant som var allmän praktik i pingströrelsen. Och därför menar jag att pingströrelsen trots allt har ett ansvar. Inte minst för att inte ett nytt Knutby ska uppstå.

I akt och mening att hjälpa dem på traven har jag därför författat en nytt uttalande att publicera. För att visa att de tar ansvar. För att de förstår. Och är villiga att förändra sig. För det är i kulturen problemet sitter. I beteenden och attityder. Så varsågod, pingströrelsen. Ni behöver inte ens ange källan. Nedanstående är fritt att kopiera rakt av:  

”Vi i den svenska pingströrelsen tar avstånd från vad som hände i Knutby. Vi försökte innan det oundvikliga skedde ha en dialog med dem, men de ville inte prata med oss. Därför tycker vi att det är svårt att ta något ansvar för själva händelserna. Vad enskilda människor gjort och gör i kristendomens eller pingströrelsens namn är väldigt svårt att kontrollera.

Knutby var något unikt. Det var en extrem händelse. En engångsföreteelse. Det har vi trott och tror än idag. Men vi har även fått signaler om att samma beteendekoder, liknande delhändelser och motsvarande tankegods som så småningom ledde fram till Knutby alltjämt verkar förekomma i våra församlingar. Att Knutby bara vara en olycklig kombination av ett antal samverkande faktorer vi kanske inte uppmärksammar som så allvarliga. Därutöver var Knutbys ledare och pastorer i stor utsträckning fostrade i pingströrelsen.

Vi kan därför inte ducka längre. Vi känner att vi måste gå till botten i denna fråga. Vi kommer att rikta strålkastarljuset mot oss själva. Finns något i vår kultur som i vissa fall kan få oss att styra så fel?

Pingströrelsen präglas av betoningen på andliga nådegåvor, på bönen, tungotalet och profeterandet, på den karismatiska upplevelsen, på övernaturliga under och mirakler, på frälsningen och på livet efter döden, på frånvaron av liturgi och närvaro av lekmannateologi. Det här är bara några av de saker som präglar vår kultur men som vi måste börja ifrågasätta. Vi måste försöka förstå hur de, var och en för sig eller i kombination, kan användas för att skada andra människor. Och vi får inte vara rädda för att, om det visar sig nödvändigt, utmönstra delar av tankegodset. Även om det skulle göra ont.

Knutby ligger flera år tillbaka i tiden. Samtidigt finns det människor som är präglade av händelser i pingströrelsen långt tidigare än så. Som fått sina liv förstörda. Vi kan inte ignorera det som skett. Den som inte känner sin historia är dömd att upprepa den. Vi har inte råd med ett nytt Knutby. Vi har heller inte råd med människor som farit illa av syndakataloger, av beteenden ägnade att skrämma till tro eller vad det än kan vara. Vi är inte betjänta av att ha företrädare som skadar människor. Vi måste ifrågasätta vår kultur.

Vi kommer alltså att ta vårt ansvar. Och vi börjar nu.”

Jag trivs bäst i öppna landskap

Kontorslandskapet, denna modernitet som vi älskar att hata. Det som dök upp efter att vi rev väggarna till våra kontorsskrubbar. Tanken var kanske god. Vi är sociala varelser som arbetar tillsammans och samvaro främjar kreativitet. Varför då stänga in sig i egna små fågelholkar? Dessutom kunde min fågelholk vara mindre än din, ha sämre utsikt eller ligga för långt från hissarna. Kontorslandskapet minskade risken för sådana små orättvisor i vardagen. Och arbetsgivaren kunde hantera lokalytan mer effektivt. Ett skrivbord med tillhörande plats för en stol tar upp mindre utrymme än ett genomsnittligt kontor. Se där, en effektiv besparingsåtgärd också.

Men plötsligt kunde vi inte gömma oss i vår lilla skrubb längre. Vi fick ögon på oss. Vi kunde inte lika ostört prata i telefon, facebooka eller spela tetris på jobbdatorn. Möjligen fanns inte just de senare företeelserna vid tiden för kontorlandskapets entré, men de får stå som en metafor för anledningen till att arbetsgivaren födde en ondskefull tanke bakom det som kom att bli den nymodiga lokalstrukturella insatsen. Alltså, att vi av någon anledning skulle ägna mer uppmärksamhet åt det arbete vi var satta att utföra än en massa annat. Det gick väl i så fall sådär. Möjligheten till kontroll blev onekligen bättre men den kontrollen stod sig ändå relativt kort mot kreativiteten avseende att se ut som om man arbetar. En ofrånkomlig aktivitet i miljöer där trivseln inte står i första rummet.

Det finns forskning som talar för att kontorslandskapet som koncept är negativt inte bara för just trivseln utan även för produktiviteten. Hoppsan, kan vi nu säga i en suck av sarkastisk eftertänksamhet och längtade ännu mer tillbaka till våra krypin. Men har firman nu en gång skurit ner tillgänglig kontorsyta så går det inte med mindre än en rejäl ekonomisk insats att öka lokalytan igen så att vi kunde få tillbaka våra skrubbar. Onekligen ett dilemma.

Det var då någon konstaterade att det ändå var förhållandevis tomt i det där vantrivselskapande kontorslandskapet. Effektivitet och trivsel måste öka samtidigt som lokalytan inte fick göra det. Fast om beläggningsgraden inte var så himla stor på befintliga fysiska arbetsplatser, eller skrivbord om man så ville, så gick det ju onekligen att ta bort sådana. Samtidigt som det gällde att ingen ansåg sig äga en viss plats. En utmaning i sig.

Plats på scenen för den aktivitetsbaserade arbetsplatsen. Den som fortsatte på den inslagna vägen att beröva mig på mitt. I detta fall då mitt alldeles egna skrivbord där ute i kontorslandskapet. Det som fungerade som fast punkt i en orolig omgivning. Mitt hem, i någon mån. Det jag egentligen bara använde som förvaringsplats för tonvis med papper och bilder på barnen men som i praktiken ofta stod tomt eftersom vi som var tänkta att arbeta där i kontorslandskapet satt på möten eller var på tjänsteresor eller helt enkelt hade hittat en annan plats att arbeta ifrån där vi kunde vara både effektiva och trivsamma. Men icke desto mindre min plats i världsalltet. Eller snarare på jobbet.

Den aktivitetsbaserade arbetsplatsen innebar standardiserade kontorsplatser som inte fick ockuperas. Tanken var att ingen skulle kunna boa in sig utan att det skulle vara naturligt att flytta runt. Det marknadsfördes med idén om att det kreativa utbytet medarbetare emellan inte skulle förhindras av väggar och att invanda mönster kunde brytas upp till förmån för nya innovativa idéer.

Om det gick sådär med kontorlandskapet gick det väl ännu mer sådär med den aktivitetsbaserade arbetsplatsen. Vi är vanedjur och ett antal av oss kom att återvända till samma plats dag efter dag. Och blev bekymrade den dagen vår plats plötsligt var upptagen. Men i vanliga fall hittade vi ändå ett par alternativ som fungerade som reservplatser och så länge någon av dessa var ledig så var det ingen katastrof. Men det krävde att kontoret inte var alldeles fullsatt. Och det var här som den stora utmaningen med det nya skulle visa sig ligga.

På ställen med flexibla arbetsplatser som jag känner till så motsvarar generellt sett antalet tillgängliga skrivplatser hälften av antalet anställda. Om dessa skrivplatser har en beläggningsgrad på mer än 50 % börjar kontorslandskapet uppfattas som trångt och det är då det blir allt svårare att hitta en skrivplats som passar mina preferenser.

Och det är här det börjar bli spännande. För det här handlar egentligen inte om kontorslandskapets eller den aktivitetsbaserade arbetsplatsens vara eller inte vara. Det handlar om något helt annat. En hög beläggningsgrad visar nämligen i vilken utsträckning arbetsgivaren har förstått vad en flexibel arbetsplats egentligen är. Alltså, vad den aktivitetsbaserade arbetsplatsen egentligen syftade till. Flexibilitet. Den syftade inte till möjligheten att popularisera kontorslandskapet även om det lite väl ofta i praktiken verkar ha varit en ingång. Inte heller möjligheten att halvera kontorsytan och möbelinnehavet, vilket förvisso mycket väl kan ha vägt tungt. För vilken arbetsgivare jublar inte över möjligheten att påtagligt minska de fasta kostnaderna?

Flexibilitet innebär nämligen flexibilitet avseende den plats varifrån arbetet utförs. Flexibilitet innebär att arbetstagaren själv har ett inte så litet inflytande över var denna plats är lokaliserad. Och det kan vara på kontoret men det kan lika väl vara någon annanstans. Och det blir ju onekligen en utmaning för den arbetsgivare som med kontorslandskapets inrättande vant sig vid att på ett enkelt sätt övervaka sina anställda.

Tar man bort lokalyta för arbetets utförande så innebär det att man måste kunna ställa sig positiv till att de anställda utför sitt arbete på annat ställe än på kontoret. Med en njugg inställning till arbete från annat ställe så kommer kontoret att vara fullbelamrat med folk som inte har tillräckligt många skrivplatser att välja på. Något som visar sig i en hög beläggningsgrad på de befintliga.

• ”Jag vill att alla kommer så tidigt på morgonen som det bara går så att vi kan boka upp skrivplatser så vi får sitta tillsammans och så att jag kan vara säker på att alla är här och gör sitt arbete.”

• ”Det är här som kontoret är och det är här man utför sitt arbete.”

Två alldeles autentiska citat från chefer där den aktivitetsbaserade arbetsplatsen har införts med allmänt missnöje som följd. Inte minst för att citaten speglar att just dessa företrädare för arbetsgivaren egentligen inte har förstått vad det handlar om. Har vi dragit ner på antalet kontorsplatser och sagt att vi emotser en flexibilitet avseende var arbetet utförs måste vi vara beredda på att det finns medarbetare som väljer andra ställen än kontoret att arbeta från. Det är inte längre självklart att jag under åtta timmar per dag återfinns på en och samma stol på en förutbestämd plats på ett kontor. En plats som inte nödvändigtvis stimulerar mig till kreativa stordåd i mitt arbete. Eller ens att jag utför dem så bra och så effektivt som jag hade kunnat.

Om övervakning av medarbetarna för mig som arbetsgivare har varit viktigare än deras prestationer, så måste jag i samma stund som den aktivitetsbaserade arbetsplatsen sparkas igång börja träna mig i tillit. Och det kanske trots allt är det som är den största vinsten med utvecklingen som började med kontorslandskapet. I ett kontorslandskap som sträcker sig långt utanför kontorets väggar så kan en arbetsplats lika gärna ligga i hemmet, på ett café, i en park eller på en av lokalbussarnas ringlinjer. Eller var helst jag känner att jag kan arbeta bäst. Och där jag känner att min närmaste chef litar på att jag gör ett minst lika bra jobb som på det ursprungliga kontoret. Äntligen får vi en arbetsmiljö som präglas av tillit snarare än misstro, där command and control sagt tack och hej. Vi kan ju alltid hoppas. För rent krasst, om jag som arbetstagare känner trivsel, förtroende och tillit, så gör jag ett bättre jobb. Faktiskt.

Var arbetar du?

Som inledande fråga i sociala sammanhang så måste frågan vara en av de absolut vanligaste. Och om vi bortser från filosofiska funderingar kring i vilken utsträckning vi ska låta vår sysselsättning definiera vår person, så är den bedrägligt enkel att besvara. Etiketten, alltså företagets eller organisationens namn, definierar var vi arbetar även om en språkpolis kanske skulle anse att det då snarare handlar om åt vem vi arbetar. Men sedan landar vi alltsomoftast på en adress. Typ att vi sitter på Storgatan 15. Eller i Teknikparken. Eller på Kungsholmen. Eller var nu än arbetsplatsen har sitt formella tillhåll.

Jag avser alltså det specifika geografiska ställe där jag arbetar. Eller säger mig arbeta. Eller förväntas arbeta. Men är det verkligen där jag arbetar? Nej, självfallet arbetar jag även på tjänsteresan eller när jag är på kundbesök eller något liknande. Men det är saker som, så att säga, ingår i arbetet. Var jag i normalfallet utför mitt arbete, är på kontoret. Är den traditionella och alltjämt rätt spridda uppfattningen. Särskilt om alternativet till kontoret är att jobba hemifrån.

Okej. Kontoret kan vara liktydigt med labbet, verkstaden, boendet, köket eller annan valfri lokal. Det jag menar är det ställe där jag förväntas utföra mina arbetsuppgifter.

Det är bara det att alla arbetsuppgifter inte kräver denna specifika lokal för sitt genomförande. Arbetsuppgifter som lika gärna kan utföras i hemmet. Något som med tiden har blivit allt vanligare men som stundom ändå inte är helt accepterat.

Innan någon går i taket över min flummiga uppfattning om var arbetet utförs så är jag fullt medveten om att det finns ett antal arbetsuppgifter som är oerhört knutna till en specifik lokal. Jag inser att det är svårt att jobba hemifrån som chaufför, affärsbiträde och transplantationskirurg. Till exempel. Men världen består faktiskt av fler yrken. Som inte är lika beroende av en särskild lokal.

Fast det är då invändningarna kommer.

• ”Det stärker sammanhållningen att vi dagligen ses.”

• ”Undantagsvis och först efter godkännande av närmaste chef kan vi acceptera arbete hemifrån. Man kan nämligen inte koncentrera sig lika bra i hemmiljö.”

• ”Nej, det finns en rättviseaspekt i att alla arbetar på kontoret, alla bor nämligen inte så att man har möjlighet att jobba hemifrån.”

Alla dessa tre argument är autentiska men det är egentligen bara det förstnämnda som äger någon slags generell relevans. Samtidigt fälldes det i en av de mest alienerade miljöer jag befunnit mig i. Med ett gäng individualister som satt sida vid sida utan inbördes utbyte. Med lika mycket gemensamt som passagerarna i en genomsnittlig tunnelbanevagn. Sammanhållning? Jo, tjena!

Det andra argumentet säger kanske mer om den som fällde det. Någon som antingen inte själv har disciplin nog att arbeta hemifrån, alternativt är marinerad i en traditionell uppfattning om vad en arbetsplats är. Alltså att hemmet definitivt inte är en arbetsplats.

Och med logiken i det tredje argumentet borde vi kanske bli lika upprörda över att säljarna får resa omkring och trädgårdsmästarna arbeta utomhus. För olika yrken kommer med olika arbetsuppgifter och förutsättningar och möjligheter. Orättvist? So, eat it!

Om jag väljer att utföra de av mina arbetsuppgifter som inte kräver en specifik lokal för dess utförande, på en plats där jag vet att förutsättningarna att utföra dem är goda, där jag kan koncentrera mig och känna att jag gör ett gott dagsverke, oavsett om platsen är i hemmet, på ett café, på kontoret eller var helst i världen denna plats än finns, så borde det vara okej.

Borde vara alltså. Hur mycket än många anser att arbete hemifrån är en fullt ut accepterad företeelsese i dagens arbetsliv så är det tyvärr är det inte så. Något som bekräftades efter en snabb och helt ovetenskaplig gallup i bekantskapskretsen. Åsikten var tydlig. Det finns alltjämt konservativa bakåtsträvare som sätter käppar i hjulen. Som tycks ha en uppfattning att det är på kontoret och bara på kontoret som arbetet kan och ska utföras. Och de i bekantskapskretsen som får anses som representanter för denna ståndpunkt svarade mig i en ganska irriterad ton. Att ens lyfta frågan om att arbeta hemifrån verkar således vara rätt känsligt. Jag har faktiskt svårt att förstå varför.

Del 8 Skriv i alla fall

Det finns inget som är godare än Ris á la Malta. Tycker en del. Dock inte jag. Jag håller det för bland det absolut värsta jag smakat. Även om en ledare på en scoutavslutning under barndomen försökte tvinga i mig anrättningen med orden: ”Alla barn älskar Ris á la Malta. Ät!”

Det finns människor som uppskattar deathmetal, andra som går i gång på opera och ytterligare några som faller platt inför tibetansk strupsång. Det är inget fel med det. Lika lite fel som att uppskatta Ris á la Malta. Felet uppstår när vi antar eller förutsätter att våra egna preferenser är de rätta. Inte att vi försöker förmå en oförstående omvärld att förstå det speciella med just våra egna favoriter, utan att vi ser ner på den. På dem som har så dysfunktionella smaklökar att de äter klappgröt med god aptit och samtidigt lyssnar till dragspelsmusik. Och när vi försöker korrigera dem genom att påpeka hur undermåligt omdöme de har.

År 1964 fick konstnären Pierre Brassau konstkritiker att svämma över av positiva omdömen kring hans avantgardistiska målningar. Konsten var genomtänkt och konstnären kräsen. Typ. Kort sagt, det här var en konstnär som visste vad han gjorde och gjorde det bra. Det var bara ett problem. Pierre Brassau hette egentligen Peter och var en schimpans som bodde på Borås djurpark. Konstkritikerna var inte lika översvällande glada när de fick reda på det.

Tycke och smak. Det är vad det handlar om. Och ett antagande om att just det här är rätt. Oavsett om det gäller mat, musik eller konst. Eller litteratur. Det är samma mekanismer som är giltiga här. Vad jag tycker är bra behöver inte du tycka är bra. Kunde vi bara stanna där och vara nöjda vore allt gott och väl. Men så är det inte. Tycker inte jag om det du tycker är bra, så finns här, lika väl som inom andra konstarter, en alldeles för stor tendens att försöka korrigera motparten. Men till vad? Det finns inga oberoende och objektiva kriterier för vad som är bra litteratur. Det finns åsikter. Åsikter som bygger på tycke och smak.

Att det sedan finns åtskilliga författare, recensenter, lektörer, redaktörer och så vidare, som ändå försöker förklä sina åsikter till absoluta sanningar, är den jobbiga insikten. Sådana som helst ser att du förändrar ditt skrivande så att det blir exakt som deras tycke och smak stipulerar att det ska vara. Även om det innebär att din kreativa låga slocknar.

Men en trädgård utan ogräs känns onaturlig och en kör utan ett uns av falska toner låter konstig. Och det går faktiskt inte att beskriva vad som är god smak. Den som försöker kommer ofelbart att låta sina egna preferenser påverka.

Det här var den sista delen i min kurs kring hur man skaffar sig ovänner i författarbranschen. Fast om det inte redan har framgått så har mitt syfte varit ett annat. Det har varit att uppmuntra dig att skriva. Även om det innebär att du retar författarbranschen till vanisnne. Skriv i alla fall.

Så, strunta i vad tycke och smak-domstolen säger. Strunta i förstå-sig-påarna. I alla fall så länge du inte bett dem om hjälp. Samtidigt är förstå-sig-påarna ovärderliga med tanke på all kunskap de sitter på. Vill du ha hjälp av dem så ta hjälp av dem. De kan massor men kom ihåg att de egentligen inte har en aning om vad som är rätt. För det har ingen.

Tack för att du har läst och lycka till! 

Del 7 Antyd att det finns en nepotism

Vill du som författare sälja många böcker är det bra att vara känd. Är du en språklig ekvilibrist har du tyvärr ingenting för det, eftersom försäljningsvolym och stilistik inte har med varandra att göra. Logik är inte författarbranschens främsta kännetecken. Är du inte känd så duger inte manuset. Så är det bara.

Ett välbekant namn, ett som många hört talas om, ger fler potentiella köpare än ett obekant. Inte minst för att bokköpare tenderar vara som människor är mest. Vanedjur alltså. Vi håller oss till det vi känner igen.

Vad du är känd för spelar mindre roll, bara du är känd. Du kan ha vunnit en dokusåpa, varit framgångsrik inom någon idrott eller bara en sån där som råkat vara på rätt plats vid rätt tillfälle. När rampljuset var tänt och ditt namn kablades ut. Du kan till och med skriva som en kratta eftersom det är stor sannolikhet att en spökskrivare kommer att göra en del av jobbet åt dig. En spökskrivare som bara behöver skriva måttligt bättre än du själv. Du är ju känd så böckerna kommer att sälja ändå.

Men är du inte känd så är kontakter det enda sättet att nå försäljningsframgång. Nästan. Fast det måste vara rätt sorts kontakter. Det handlar inte om kontakter med andra författare eller med folk inom bokbranschen. Nej, det som gäller är kontakter med media. Sådana som ser till att du får visa upp dig och din bok i morgonsoffor och talkshows och liknande vilket i sin tur leder till att du blir så pass känd att dina böckers försäljningsvolym pumpas upp. Och det är kontakterna som är vägen till kulturjournalisternas recensionsspalter. Det finns ingen kulturjournalist med självaktning som vill bli ertappad med att ha recenserat en amatör som ingen hört talas om. Tänk om någon skulle ropa att kejsaren är naken?

Att många journalister blir författare är kanske inte så konstigt eftersom det handlar om ett skrivande i bägge fallen. Samtidigt har journalisterna sina kontakter med media klara redan från början. Det är ju deras kollegor. Klart att det blir betydligt enklare att få medieutrymme då. Och om du hjälper mig nu kan jag kanske hjälpa dig sen?

Författare med icke-journalistisk bakgrund gör dock bäst i att försöka skaffa sig rätt kompisar långt innan en författarkarriär sparkas igång för utan kontakter så kommer inte din författarkarriär att lyckas. Dessutom är konkurrensen hård bland de etablerade författarna. Många vill kunna leva på sitt författarskap och det blir inte direkt enklare om det dyker upp nya utmanare. Att kväva den kreativa lågan hos några bondeoffer är ett billigt pris att betala för en författare för att få finnas med i de etablerades skara. Det är dock viktigt att bondeoffret inte noteras, syns eller hörs. Ett bondeoffer utan kontakter är därvidlag ett säkert kort. Den som inte syns, finns ju inte.

Ingen vill dock bli anklagad för nepotism varför en antydan kring detta kan utlösa en kraftig reaktion. Har du tur så blir det en nyhet. Och då har du fått exponering utan kontakter i media. Det är fult men det kan funka. Lycka till!