Jag trivs bäst i öppna landskap

Kontorslandskapet, denna modernitet som vi älskar att hata. Det som dök upp efter att vi rev väggarna till våra kontorsskrubbar. Tanken var kanske god. Vi är sociala varelser som arbetar tillsammans och samvaro främjar kreativitet. Varför då stänga in sig i egna små fågelholkar? Dessutom kunde min fågelholk vara mindre än din, ha sämre utsikt eller ligga för långt från hissarna. Kontorslandskapet minskade risken för sådana små orättvisor i vardagen. Och arbetsgivaren kunde hantera lokalytan mer effektivt. Ett skrivbord med tillhörande plats för en stol tar upp mindre utrymme än ett genomsnittligt kontor. Se där, en effektiv besparingsåtgärd också.

Men plötsligt kunde vi inte gömma oss i vår lilla skrubb längre. Vi fick ögon på oss. Vi kunde inte lika ostört prata i telefon, facebooka eller spela tetris på jobbdatorn. Möjligen fanns inte just de senare företeelserna vid tiden för kontorlandskapets entré, men de får stå som en metafor för anledningen till att arbetsgivaren födde en ondskefull tanke bakom det som kom att bli den nymodiga lokalstrukturella insatsen. Alltså, att vi av någon anledning skulle ägna mer uppmärksamhet åt det arbete vi var satta att utföra än en massa annat. Det gick väl i så fall sådär. Möjligheten till kontroll blev onekligen bättre men den kontrollen stod sig ändå relativt kort mot kreativiteten avseende att se ut som om man arbetar. En ofrånkomlig aktivitet i miljöer där trivseln inte står i första rummet.

Det finns forskning som talar för att kontorslandskapet som koncept är negativt inte bara för just trivseln utan även för produktiviteten. Hoppsan, kan vi nu säga i en suck av sarkastisk eftertänksamhet och längtade ännu mer tillbaka till våra krypin. Men har firman nu en gång skurit ner tillgänglig kontorsyta så går det inte med mindre än en rejäl ekonomisk insats att öka lokalytan igen så att vi kunde få tillbaka våra skrubbar. Onekligen ett dilemma.

Det var då någon konstaterade att det ändå var förhållandevis tomt i det där vantrivselskapande kontorslandskapet. Effektivitet och trivsel måste öka samtidigt som lokalytan inte fick göra det. Fast om beläggningsgraden inte var så himla stor på befintliga fysiska arbetsplatser, eller skrivbord om man så ville, så gick det ju onekligen att ta bort sådana. Samtidigt som det gällde att ingen ansåg sig äga en viss plats. En utmaning i sig.

Plats på scenen för den aktivitetsbaserade arbetsplatsen. Den som fortsatte på den inslagna vägen att beröva mig på mitt. I detta fall då mitt alldeles egna skrivbord där ute i kontorslandskapet. Det som fungerade som fast punkt i en orolig omgivning. Mitt hem, i någon mån. Det jag egentligen bara använde som förvaringsplats för tonvis med papper och bilder på barnen men som i praktiken ofta stod tomt eftersom vi som var tänkta att arbeta där i kontorslandskapet satt på möten eller var på tjänsteresor eller helt enkelt hade hittat en annan plats att arbeta ifrån där vi kunde vara både effektiva och trivsamma. Men icke desto mindre min plats i världsalltet. Eller snarare på jobbet.

Den aktivitetsbaserade arbetsplatsen innebar standardiserade kontorsplatser som inte fick ockuperas. Tanken var att ingen skulle kunna boa in sig utan att det skulle vara naturligt att flytta runt. Det marknadsfördes med idén om att det kreativa utbytet medarbetare emellan inte skulle förhindras av väggar och att invanda mönster kunde brytas upp till förmån för nya innovativa idéer.

Om det gick sådär med kontorlandskapet gick det väl ännu mer sådär med den aktivitetsbaserade arbetsplatsen. Vi är vanedjur och ett antal av oss kom att återvända till samma plats dag efter dag. Och blev bekymrade den dagen vår plats plötsligt var upptagen. Men i vanliga fall hittade vi ändå ett par alternativ som fungerade som reservplatser och så länge någon av dessa var ledig så var det ingen katastrof. Men det krävde att kontoret inte var alldeles fullsatt. Och det var här som den stora utmaningen med det nya skulle visa sig ligga.

På ställen med flexibla arbetsplatser som jag känner till så motsvarar generellt sett antalet tillgängliga skrivplatser hälften av antalet anställda. Om dessa skrivplatser har en beläggningsgrad på mer än 50 % börjar kontorslandskapet uppfattas som trångt och det är då det blir allt svårare att hitta en skrivplats som passar mina preferenser.

Och det är här det börjar bli spännande. För det här handlar egentligen inte om kontorslandskapets eller den aktivitetsbaserade arbetsplatsens vara eller inte vara. Det handlar om något helt annat. En hög beläggningsgrad visar nämligen i vilken utsträckning arbetsgivaren har förstått vad en flexibel arbetsplats egentligen är. Alltså, vad den aktivitetsbaserade arbetsplatsen egentligen syftade till. Flexibilitet. Den syftade inte till möjligheten att popularisera kontorslandskapet även om det lite väl ofta i praktiken verkar ha varit en ingång. Inte heller möjligheten att halvera kontorsytan och möbelinnehavet, vilket förvisso mycket väl kan ha vägt tungt. För vilken arbetsgivare jublar inte över möjligheten att påtagligt minska de fasta kostnaderna?

Flexibilitet innebär nämligen flexibilitet avseende den plats varifrån arbetet utförs. Flexibilitet innebär att arbetstagaren själv har ett inte så litet inflytande över var denna plats är lokaliserad. Och det kan vara på kontoret men det kan lika väl vara någon annanstans. Och det blir ju onekligen en utmaning för den arbetsgivare som med kontorslandskapets inrättande vant sig vid att på ett enkelt sätt övervaka sina anställda.

Tar man bort lokalyta för arbetets utförande så innebär det att man måste kunna ställa sig positiv till att de anställda utför sitt arbete på annat ställe än på kontoret. Med en njugg inställning till arbete från annat ställe så kommer kontoret att vara fullbelamrat med folk som inte har tillräckligt många skrivplatser att välja på. Något som visar sig i en hög beläggningsgrad på de befintliga.

• ”Jag vill att alla kommer så tidigt på morgonen som det bara går så att vi kan boka upp skrivplatser så vi får sitta tillsammans och så att jag kan vara säker på att alla är här och gör sitt arbete.”

• ”Det är här som kontoret är och det är här man utför sitt arbete.”

Två alldeles autentiska citat från chefer där den aktivitetsbaserade arbetsplatsen har införts med allmänt missnöje som följd. Inte minst för att citaten speglar att just dessa företrädare för arbetsgivaren egentligen inte har förstått vad det handlar om. Har vi dragit ner på antalet kontorsplatser och sagt att vi emotser en flexibilitet avseende var arbetet utförs måste vi vara beredda på att det finns medarbetare som väljer andra ställen än kontoret att arbeta från. Det är inte längre självklart att jag under åtta timmar per dag återfinns på en och samma stol på en förutbestämd plats på ett kontor. En plats som inte nödvändigtvis stimulerar mig till kreativa stordåd i mitt arbete. Eller ens att jag utför dem så bra och så effektivt som jag hade kunnat.

Om övervakning av medarbetarna för mig som arbetsgivare har varit viktigare än deras prestationer, så måste jag i samma stund som den aktivitetsbaserade arbetsplatsen sparkas igång börja träna mig i tillit. Och det kanske trots allt är det som är den största vinsten med utvecklingen som började med kontorslandskapet. I ett kontorslandskap som sträcker sig långt utanför kontorets väggar så kan en arbetsplats lika gärna ligga i hemmet, på ett café, i en park eller på en av lokalbussarnas ringlinjer. Eller var helst jag känner att jag kan arbeta bäst. Och där jag känner att min närmaste chef litar på att jag gör ett minst lika bra jobb som på det ursprungliga kontoret. Äntligen får vi en arbetsmiljö som präglas av tillit snarare än misstro, där command and control sagt tack och hej. Vi kan ju alltid hoppas. För rent krasst, om jag som arbetstagare känner trivsel, förtroende och tillit, så gör jag ett bättre jobb. Faktiskt.