Ibland blir jag bara så trött. Och tappar tron på mänskligheten. I alla fall en del av mänskligheten. Den del som frivilligt låter sitt liv förslavas under en urgammal bok vars innehåll både lämnar ett och annat att önska och som dessutom är fullt möjlig att tolka lite hur som helst. Och med en sådan tolkning anse sig ha frikort att bete sig precis hur illa som helst mot andra människor. För det står ju så. I bibeln.
Det är heller ingen hemlighet att jag under uppväxten exponerades för karismatisk kristendom och att den tiden satte spår hos mig. Att både trosinriktningen och dess ledare och pastorer är något och några jag numer därför har ytterst svårt för. För sjutton, jag har vid det här laget skrivit fyra böcker där jag kunnat ösa ur min erfarenhet av deras beteenden. Visserligen lite skruvat men med en verklighetsförankring i botten och stor igenkänning från läsare med liknande bakgrund. Jag vet vad det innebär när en bibeltolkning anses ge rätt att begå övergrepp på andra, en frihet att baktala, att ignorera dem som far illa av det och att utesluta eller neka andra människor en gemenskap. Jag vet vad baksidan av den karismatiska kristendomen med pingströrelsen i spetsen är kapabel till. Jag har sett konsekvensen. Och jag har till en del blivit utsatt själv.
Jag har under flera år försökt adressera problematiken men mötts av döva öron. Möjligen ett vagt konstaterande att det var så förr men inte nu för tiden. Passar jag dock på att ställa mina kontrollfrågor visar det sig att knappast något har förändrats. Och det kräver inget längre letande i debattforum och kommentarsfält innan det bekräftas. Den och den hör inte hit. Den och den är syndare, heretiker, villolärare, satanist, ateist och allt vad de kan anses vara. Det står fullkomligt klart att jag inte skulle vara välkommen tillbaka. Himla tur att jag inte längtar efter det då. Men samtidigt det finns det dem som gör det. Personer som har en tro, som vill ha en plats i kyrkorummet och i församlingarna men som samtidigt förvägras det. Vissa för att de inte lyckas tro tillräckligt starkt, andra på grund av sin sexuella läggning och ytterligare några för att de inte ställer upp på alla inklusionskriterier som finns. Som att exempelvis inte ställa sig bakom kreationismen och att inte rakt av köpa alla övernaturliga mirakler som rapporteras, och därför av det karismatiska etablissemanget betraktas som en slags förtappade andra klassens medborgare som måste förnedras.
Okej, jag ska vara rättvis. Det finns karismatiskt kristna som inte ställer upp på sina mer fundamentalistiska trosfränders åsikter och beteendekoder. Det finns vettiga pingstvänner. Men det drunknar tyvärr när de samtidigt har företrädare som jobbar hårt för motsatsen. Som homofober, kreationister och helbrägdagörare. Små människor som inte kan acceptera personer som inte är som de själva och som inte vill se dem i sin församlingsgemenskap. Låt oss kalla en spade för en spade. De är egentligen förstklassiga mobbare. Trots att det inte är mitt problem längre är det ändå rimligt att fråga sig varför det kristna samfundet inte gör något åt problemet? Varför accepteras mobbning när den sker med kristna förtecken?