Tidsreflektion

Jag har genom åren närmast stångat mitt huvud blodigt mot uppfattningen att ens arbete endast kan utföras på en definierad arbetsplats. Och visst är det så ibland. Operationsbordet, NC-svetsen eller snabbköpskassan är exempel på saker som i de flesta fall (än så länge) behöver bemannas av en fysiskt närvarande person. Men det finns så mycket annat som våra olika arbeten innehåller, så många arbetsuppgifter där platsen för dess utförande är underordnat. Och där det inte borde spela någon roll om dessa arbetsuppgifter utförs i hemmet, på caféet, i tunnelbanan eller på stranden. Eller var jag nu för tillfället tycker det vore praktiskt att arbeta.

Men samtidigt har jag mött mina nemesis. Som menat att det bara är på arbetsplatsen som arbetet kan utföras. Att arbete från annat ställe än kontoret endast är tillåtet i undantagsfall och efter beslut av närmaste chef. Legendariska citat som: ”Jag vill […] vara säker på att alla är här och gör sitt arbete” och ”Man kan nämligen inte koncentrera sig lika bra i hemmiljö” säger dock kanske något om både kontrollbehov och brist på tillit. Oavsett det har jag uppfattat motståndet mot distansarbete som smått idiotiskt.

Then came corona and I got more than I barked for. För det senaste året har onekligen inneburit en crash course i att kunna få verksamheter att fungera med medarbetare utspridda i stort sett överallt utom på kontoren. Och det förefaller ändå överlag ha fungerat förvånansvärt bra. Poäng till mig som aldrig tvekade när de lätt misantropiskt lagda olyckskorparna menade att den som inte är minutiöst övervakad heller aldrig kommer att utföra sitt arbete.

Å andra sidan innebär onekligen den moderna tekniken att det faktiskt går att övervaka medarbetare på distans. Är du borta från datorn i mer än kvart avslöjar Outlook det på ett obarmhärtigt sätt utan djupare problematisering. Då spelar det ingen roll om du av synergonomiska skäl läst något arbetsrelaterat på ett fysiskt papper, skrivit något med hjälp av en traditionell penna eller helt enkelt svarat på mailen på telefonen. Sitter du inte vid datorn så anses du sitta och slöa framför daytime-television och pillar dig i naveln istället. En bekant, för övrigt och förhoppningsvis förståeligt nog i skrivande stund i färd med att byta jobb, har drabbats av detta.

Samtidigt ser jag avigsidorna med distansarbete. Något som fått mig att nyansera min egen uppfattning om vitsen med detsamma. För hur bra ljud- och bildkvaliteten är på videomötet så finns det subtila signaler, kroppsspråk, blickar, känslor i rummet, sammanhang och liknande som endast går att uppleva när man fysiskt ses i samma rum. Och hur trevligt det än är att arbeta på annat ställe än kontoret så finns det en social aspekt av att dricka en kopp kaffe tillsammans eller att heja på nån i korridoren. Eller det smidiga i att så där by the way när jag ändå ser dig ställa en fråga i all enkelhet utan att behöva formulera mig på chatten eller oroa mig för att den andre är djupt upptagen med något annat.

En rimlig fördelning kanske, åtminstone för mig, skulle vara något av fifty-fifty. Alltså halva arbetstiden på en specifik arbetsplats och den andra halvan någon annanstans ifrån, det må vara hemmet eller var jag nu känner att jag kan arbeta ostört.

Frågan är hur det kommer att bli när vardagen efter pandemin börjar återvända till ett mer normaliserat tillstånd? Kommer distansarbete att bli det nya normala eller blir det en backlash till ännu mer kontorsbaserad stationering? Att det senare inte behöver vara ett helt omöjligt scenario tycker jag antyds i ett uttalande om att det är skillnad på distansarbete och att arbeta hemifrån. Att distansarbete är en frivillig överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare medan ”arbeta hemifrån” är något arbetsgivaren bestämmer ensidigt och även vad som gäller nu i pandemitider. Typ, tro inte att ni ska få fortsätta distansarbeta för det har vi aldrig kommit överens om för vi agerar just nu under force majeure vilket är skälet till att vår tidigare inställning om att det bara är på arbetsplatsen som arbetet kan utföras självfallet inte har ändrats en tum.

Men om det inte går då? Om människor har vant sig vid distansarbete och vill behålla det? Tja, det går ju som sagt att kontrollera folk via Outlook. Och glöm inte heller nästa stora stridsfråga, den som det hittills varit ganska tyst om. Arbetstiderna. För inte nog med att det bara går att göra sina arbetsuppgifter från en av arbetsgivaren fysiskt bestämd plats, det går ju bara att göra dem under ett visst ensidigt förutbestämt tidsintervall. Under kontorstid, alltså. Menar vissa.   

För några år sedan (okejdå, för många år sedan, typ på nittiotalet) skrev jag en krönika om att reformera arbetstiderna. Min utgångspunkt var dels att min dygnsrytm alltid varit fullständigt hopplös och inkompatibel med ett normalt liv och dels frågan varför jag inte kunde köpa min filmjölk på Konsum klockan halv fyra på morgonen utan att jag måste göra det tolv timmar senare då jag i alla fall inte kunde eftersom jag då var på jobbet. Något tillspetsat resonemang, det medges, men med ett allvar i botten. Kontorstider retade upp mig. Hur katten skulle man kunna fixa alla ärenden som krävde fysiska besök om alla öppnade sina dörrar enbart under den tid deras kunder och klienter själva var på jobbet? Det var så, förstår ni, på den tiden innan Självservice, Kundportaler, Teams och Zoom och allt sånt var allmängods. Även om jag numer kan klassas som urtypen för stofil och forntida relik så är jag trots det alltjämt en lika stor advokat för 24-timmarssamhället som då. Och även om kontorstid som absolut norm med tiden har luckrats upp så noterar jag att dess försvarare alltjämt finns kvar. Och är starka. Och oavsett nio-till-fem, åtta-till-fyra, sju till sjutton eller hur våra arbetstider nu än fördelas, så finns föreställningen kvar att arbete företrädesvis skall utföras mellan vissa sådana, av andra, definierade klockslag.

Med detta som bakgrund har jag därför nu gjort en liten gallup. Och för säkerhets skull: nej, jag har inte gjort en dubbel-blind randomiserad placebokontrollerad studie som publicerats i någon respektabel vetenskaplig tidskrift och jag är fullt medveten om att resultatet från undersökningen därför inte kan betraktas som sanning och jag respekterar åsikten att den av just det skälet överhuvudtaget aldrig borde ha gjorts och än mindre berörts i skrift. Inte desto mindre: jag har frågat runt bland ett antal bekanta (se där – urvalet är dessutom ytterst skevt) kring hur det här med tid och plats för arbetet hanteras i deras yrkesvardag. Respondenterna var lagom blandade mellan offentliga och privata arbetsgivare men hade en dramatisk övervikt för tjänstemannayrken (urusel representativitet, ja jag vet men kan jag få berätta vad jag noterade?)

Generellt sett var de svarande positiva till den möjlighet att arbeta på distans som det senaste året inneburit och att de även fått bevisat både för sig själva och för andra att det faktiskt går. Ingen av mina respondenter uppskattade dock arbetstider som var låsta till det som vi normalt kallar kontorstid. Inställningen till oreglerad arbetstid var tvärtom genomgående positiv. De som redan har den möjligheten utnyttjar den gärna och slänger in lite timmar tidiga mornar eller sena kvällar eller närhelst det passar som kompensation för timmarna som ryker för att få livspusslet att gå ihop. Timmar de aldrig skulle kunna frigöra med en reglerad arbetstid. Flera respondenter som hade oreglerad arbetstid noterade dock att närmaste chef inte verkade uppskatta det lika mycket som chefens chef. Man kan fundera vad det beror på.

En genomgående känsla bland de svarande var att arbetstiden kvalat in som en väldigt viktig parameter att kontrollera när platsen för arbetets utförande inte går att kontrollera på samma sätt som förr. Kärt barn har många namn och även om allt från morgonavstämningsmöten till upprop och incheckning kan fylla sin sociala funktion så är de också en kontrollmekanism. Flera berörde att chatten snarare än mailen har börjat användas i större utsträckning än tidigare. Chatten bygger på en större förväntan om ett snabbt svar än mailen och säger därför något om den som ska svara verkligen sitter framför sin dator. En av respondenterna noterade att chefen skickade ut regelbundna chattmeddelanden med förväntan om svar, något som vederbörande hade svårt att tolka som annat än en ren kontroll.     

Att arbete både på distans och andra tider än kontorstider kräver tillit var alla överens om. Men hur ska chefen kunna veta att folk jobbar sina timmar och inte går och slår dank istället? Tja, för att resultatet av ens arbetsinsats på något vis är mätbart. Om det inte är så att det enda som mäts är antalet arbetade timmar och dessa således blir viktigare än kvaliteten på det utförda. Var det något som stod ut som det största hatobjektet bland mina svarande, oavsett om man hade oreglerad arbetstid eller ej, oavsett om man var konsult i privat sektor eller byråkrat på en myndighet, så var det tidrapporteringen. Att varje timme nedlagt arbete skulle definieras och rapporteras och summeras. Som det yttersta beviset på att de anställda egentligen är en hoper skrupelfria fuskare som inte skulle göra ett vitten om de inte i detalj tvingades redogöra för exakt vad de gör på dagarna, alldeles oavsett om närmaste chef idkar minutiös övervakning eller ej. Taylor skulle le sin grav. Tidrapporteringen framhölls av någon som den sista bastionen av command and control och tillsammans med reseräkningen det enda det moderna IT-samhället trots all sin AI-förmåga aldrig någonsin tycks kunna automatisera.        

Det går inte att säkert veta hur livet efter pandemin kommer att te sig. Vi hör om företag och organisationer som menar att distansarbete kommer bli den nya normen samtidigt som jag märker hur en och annan mer konservativt präglad chef inte nog fort vill få tillbaka alla medarbetare till kontoret igen. Men om distansarbete blir den nya normen, kommer då en oreglerad arbetstid att följa med? Kommer fördelarna med att inte vara låst till ett fysiskt definierat kontor dagarna i ända motverkas av en minutiös kontroll över arbetstiden istället? Måste vi invänta nästa pandemi innan reformerade arbetstider framstår som lika självklart som distansarbete gör just nu? Jag vet inte. Jag är inget orakel. Jag vet bara att jag fortfarande tycker det skulle vara väldigt praktiskt att kunna köpa min filmjölk klockan halv fyra på morgonen. Alltså strax efter att en optimalt förlagd arbetsdag har tagit slut. Och till dess kommer jag att fortsätta tjata om det.