Telefonkön till bredbandsleverantörens supportfunktion är en dryg halvtimme lång. Jag vägrar använda chattfunktionen då jag finner den alltför opersonlig och erfarenhetsmässigt sällan ger svar på just den fråga jag har. Jag har alltså behov av att prata med en levande person för hjälp med mitt ärende. Och till slut får jag möjligheten.
– Hej, jag har problem med mitt bredband. Med jämna mellanrum kommer jag inte ut på nätet, datorn kan stå en kvart och tugga innan en sida laddas upp.
– Har du en gammal router? frågar en loj röst i andra änden av luren.
– Nej, inte så farligt, den är väl en fem sex år kanske.
– Jamendåså, svarar rösten ackompanjerad av en ljudlig suck. Dom måste man byta vartannat år. Minst.
– Jaha… byta… men då vill jag boka in någon som kommer och byter den åt mig.
– Nej, det får du göra själv fattar du väl? Vi fixar bredbandet. Allt innanför dina väggar är ditt problem.
Detta samtal var inledningen på en mental utvecklingsresa som inte bara fick mig att känna mig gammal och slipa på mina grumpy-old-men-egenskaper, utan även mynnade ut i en strålande affärsidé. Dock en affärsidé som jag själv av kompetensrelaterade skäl inte kan realisera.
Men riktigt där var jag inte nu. Istället var jag i elektronikbutiken och köpte en ny router. Eller rättare sagt i den andra elektronikbutiken. I den första försökte en finnig yngling kränga på mig det absolut dyraste de hade eftersom jag skulle tycka alla andra var helt omöjliga när jag ”gejmade”. Vet egentligen inte hur detta nysvenska begrepp stavas men jag vet vad det avser. Och eftersom den finniga ynglingen inte bara missade att ta reda på att mitt intresse för alla former av spel är obefintligt utan dessutom hade en ganska dryg uppsyn så gick jag till nästa butik istället. Vid en viss ålder så har man faktiskt rätt att vara en surgubbe.
Väl hemma med den nya routern vidtog installationsprocessen. Eller ett försök i den riktningen. Det gick väl sådär. Jag må ha tre akademiska examina, i allmänhet betraktas som relativt allmänbildad och någon som använder datorer till vardags i sitt arbete. Men det här… ”Quick setup guide” visar sig vara ett rent skämt. Efter att under en hel eftermiddag ha installerat extra appar på telefonen för att ens kunna få liv i routern, skapat användarkonton, bytt lösenord och startat om och om och om igen gav jag upp. Jag ringde elektronikaffärens support. Ett nummer som visade sig ganska svårt att hitta. Eller snarast omöjligt – det fanns inget. På hemsidan hittade jag bara en chattfunktion och som sagt, sådana använder jag ju mig av ren princip inte av. Via Eniro hittade jag däremot ett växelnummer till butikskedjans huvudkontor. Den vänliga själ som svarade ville nog ganska snabbt bli av med mig och kopplade mig vidare till den sannolikt mest ointresserade representanten som hon kunde finna. Och det enkla svaret var att jag fick kontakta tillverkarens supportfunktion. Själva var de ju bara återförsäljare och tog inget ansvar för hur prylarna de sålde fungerade.
Biter således i det sura äpplet och ringer tillverkarens support, på den svarandes dialekt att döma belägen i Indien men jag misslyckades kapitalt med min skolengelska att klargöra mitt ärende. Vet inte om personen i andra änden inte begrep eller helt enkelt inte ville begripa vad jag sa, men det hela var en absurd upplevelse på steroider, till sin karaktär inte alldeles olik Monty Pythons papegojsketch. En referens jag starkt misstänker att mina nemesis i IT-supportvärlden inte alls begriper.
Ringer nu för andra gången upp bredbandsleverantörens support. Och den trötta rösten förklarar, kanske med lite väl arroganta övertoner, att det egentligen inte var deras sak men att sätta upp en router kunde ju även hans gamla mormor göra i sömnen. Det var bara att patcha en dubbelswitch med FXR-modulator och via en SQL-server linea in slingan och sen reboota fluxkondensatorn med ett uppdaterat servicepack. Hur enkelt som helst. Är inte säker på att jag återgett instruktionen rätt men om hans intention var att jag skulle känna mig som norra Europas största fån så lyckades han tämligen bra.
Till vardags arbetar jag som läkare. I den lagstiftning som omgärdar yrket är det tydliggjort att företeelser som kommunikation och journalföring skall hållas på en för patienten begriplig nivå. Du ska alltså som patient utan medicinsk skolning kunna förstå vad läkaren menar och vad du bör göra. Och läkaren förväntas även agera med empati, med ditt bästa för ögonen och med en hög grad av servicenivå. Visst, det är väl inte alltid som dessa intentioner materialiseras i verkligheten men IT-branschen verkar vara i stort behov av en motsvarande begriplighetslagstiftning och servicemindness. Det behövs knappast en civilingenjörsexamen i datateknik för att installera en router men varför måste IT-folket uttrycka sig som om så ändå vore fallet?
Fråga mig inte hur det gick till men efter att ha ägnat ytterligare en eftermiddag åt ”Quick setup guide” och skapat mängder av nya användarkonton, lösenord och nedladdade appar och startat om systemet ett tiotal gånger fungerade helt plötsligt routern. Den nyinköpta alltså. Och jag kom via den ut på nätet. En liten stund. Innan allt havererade på precis samma vis som med den gamla routern. Ett tredje samtal till bredbandssupporten ledde till ett förnyat konstaterande att det inte var något som helst fel på bredbandet in till huset. Och om jag hade satt upp den nya routern korrekt så var nu den enda rimliga lösningen att jag måste ha mer bandbredd. Och som en händelse så hade de just nu en kampanj där jag för en rund summa pengar i månanden kunde öka bandbredden högst betydligt för den hastighet jag hade räckte ju inte till att ”gejma” och ”streama” och allt vad det var jag ansågs ha behov av. Problemet, svarade jag med tillkämpat stoiskt lugn, är att jag i princip bara använder bredbandet till att googla. Men hur gör du när du lanar då? undrade supportkillen och jag kan se framför mig hur han skakade på huvudet i oförstånd över att en så antik stofil som jag ens fått skaffa sig ett abonnemang i första ledet.
Innan jag kastade in handduken använde jag en av dessa korta stunder som bredbandet faktiskt fungerade, till möjligheten att googla. Sökte efter ”IT-support i hemmet”. Det första förslag som kom upp kontaktades och jag redogjorde för mitt ärende och ”inga problem” hördes i andra änden. Äntligen, tänkte jag innan IT-människan förklarade att de inte arbetade med hembesök utan körde allt online så jag behövde bara sätta upp en vpn och modulera access för honom genom ett script i PHP eller hur han nu uttryckte det. Då lade jag på luren. Ringde det andra förslaget på Google-listan och denne var i princip lika positiv till att hjälpa till ända till han frågade vilket företag jag ringde ifrån? Nej, alltså jag ringer som privatperson. Jaså, nej tyvärr då kan vi inte hjälpa till. Vi vänder oss bara till företag.
En gång satt jag på en middag där en person förklarade att han själv som företagare aldrig någonsin skulle anställa en person som arbetat i den offentliga sektorn eftersom där jobbar bara folk som är så hopplösa att de inte kan få jobb någon annanstans. Eftersom jag själv arbetar i den offentliga sektorn kan jag invända att denna fördom känns alldeles för generell. Dock har jag blivit jag mer och mer övertygad om att de där hopplösa personerna som inte kan få jobb någon annanstans faktiskt finns. Och de verkar ha samlat sig i IT-sektorn. Mer specifikt i dess supportfunktion.
Så nu satt jag här. Med ett svindyrt bredbandsabonnemang som knappt fungerade till att ladda in sidan med Google på. Med en splitterny router som troligtvis inte fungerade så mycket bättre än den gamla. Och kände mig trettio år äldre än jag är tack vare IT-supportrar som excellerat i IT-gallimatias.
Det var då jag insåg det. Vad ska jag ens med ett bredband till? Googla kan jag ju göra med telefonen. Så jag sade upp bredbandet och slängde två sannolikt fullt fungerande routrar på elektronikåtervinningen.
Fast jag inser samtidigt att det borde ligga en enorm affärsidé i detta. Att som IT-illiterat kunna ringa efter en person som kommer hem, drar sladdar, kopplar ihop prylar, får igång dem och felsöker vid problem. Ungefär på samma sätt som en rörmokare eller elektriker eller annan valfri hantverkare. Alltså IT-support för privatpersoner genom hembesök. Som dessutom kan uttrycka sig så att vanligt folk förstår dem. Varför finns inte det? Varför har ingen startat en sådan verksamhet? Det borde finnas ett jättestort behov. För så illa är det väl inte att jag är den enda som inte kan få ett bredband att fungera? Eller att en karriär i IT-supportsvängen med nödvändighet innebär att adepten måste avsvära sig all form av fortsatt användning av pedagogik och service? Det senare förefaller mig dock inte längre så väldigt osannolikt…