Den 5 januari 2022 är det på dagen 100 år sedan Sir Ernest Shackleton dog vid endast 47 års ålder. Å andra sidan hade han under sin korta levnad hunnit trycka in mer upptäckter, äventyr, erfarenheter och livshotande situationer än de allra flesta.
Möjligen är han lite bortglömd idag vilket är synd. Men han var en av de allra främsta representanterna för polarforskningseran kring sekelskiftet år 1900. Och i flera avseenden en förebild.
Just begreppet förebild är lite svårt. För Shackleton var kanske ingen större förebild som äkta make eller far. Hans kanske inte heller alltid fattade de klokaste besluten och affärssinnet var möjligen inte hans främsta egenskap. Men som ledare under kris och katastrof var han oslagbar. När allt gått åt skogen, när hoppet var ute och möjligheterna till räddning var minimala så klev han fram. Långt innan gruppdynamik och teambuilding var uppfunnet var han en mästare på att få ut det bästa ur alla trots att förutsättningarna var obefintliga. Hans ledarskap var långt före sin tid och är relevant än idag.
Läs gärna historien om Shackletons tredje Antarktisexpedition så kanske det är enklare att förstå vad jag menar. Eller läs historien som en ren äventyrsberättelse, det fungerar precis lika bra.
Hint: Tänk er 28 personer som under ett års tid flyter omkring på ett isflak i Antarktis efter att deras fartyg sjunkit. Att då efter en heroisk seglats över den södra oceanen under två veckor med storm, orkan, nedisning, obefintliga navigeringsmöjligheter och sinande färskvatten ha kommit i land på Sydgeorgien och bli tvungna att bestiga en drygt 2000 meter hög glaciärbeklädd och ännu inte kartlagd bergskedja innan civilisationen kunde nås för att rädda den kvarvarande besättningen från Antarktis, utan att någon förlorar hoppet och utan att någon förlorar livet. Det är Shackletons arv till eftervärlden.