Del 3 Dissa Författarförbundets antagningskriterier

Författarförbundet är en intresseförening, inte ett fackförbund för författare. Det tog ett tag innan jag insåg det men därmed fick en hel del märkligheter sin naturliga förklaring.

För att bli medlem så ska du ha gett ut minst två böcker. Ett objektivt kriterium som också ligger bakom den relativt spridda uppfattningen att du måste ha gett ut minst två böcker för att överhuvudtaget få kalla dig författare. Det behöver du inte.

Författare är ingen skyddad yrkestitel. Legitimerad läkare, däremot, är det. Och advokat. Men inte författare. Du får faktiskt kalla dig för författare även om du inte gett ut en endaste bokstav i tryckt form. Kanske finns det en del som skulle ha synpunkter på det hela men det finns inget som förbjuder dig. Du får bara inte bli medlem i Författarförbundet.

Men det räcker inte med att ha gett ut två böcker. Förbundet kräver även att det du har gett ut, håller en viss nivå. Och nu blir det lite besvärligare. För vad är en viss nivå?

Visserligen går det att förstå att någon som själv pyntat massor av pengar för att trycka upp stora upplagor av fullständigt oläsbara böcker, inte ska beblandas med de drivna och kompetenta författare vars senaste verk förhandsbeställs i hundratusentals exemplar. Men nu snackar vi ytterligheter. Och någonstans mellan dessa ytterligheter finns det en magisk gräns som avgör nivån. Var det nån som sa tycke och smak? Det var nog jag. För det är där vi hamnar i brist på andra objektiva kriterier än antalet publicerade böcker. Med något som inte går att mäta. Med något som inte är repeterbart. Med något som är lika oförutsägbart som en recension. Det hänger liksom på om den som bedömer har en bra dag eller inte.

När subjektivitet spelar en inte oväsentlig roll för medlemskap så snackar vi också uppenbar risk för exklusion och exklusivitet. Det är då vi får ett vi och ett dom. Författare som är med, och de där amatörerna som inte borde få kalla sig författare, som inte är med. Även om det finns många etablerade författare som inte är med. Något som i sig borde vara lite jobbigt för dem som vurmar för att antagningskriterierna skall vidmakthållas.

Författarförbundet gör dock en hel del bra saker för sina medlemmar. De erbjuder hjälp med juridiska frågeställningar, avtal och annat. Och de har fonder att söka medel ur. Inte helt olikt ett random fackförbund. Men Författarförbundet är inget fackförbund. Det är en intresseförening. En exklusiv klubb för dem som lyckas dupera deras tycke- och smakdomstol. En klubb för inbördes beundran om man är missunnsam. Jag är inte medlem, om någon undrar. Mest för att jag, liksom Groucho Marx, inte vill vara med i en klubb som accepterar mig som medlem.  

Fast jag är egentligen inte missunnsam. Jag är bara lite retsam. Och har man en tråkig dag så kan man alltid ifrågasätta Författarförbundets antagningskriterier. Det är alltid lika roligt att studera de röda färgskiftningarna i en del av medlemmarnas ansikten.

Del 2 Ifrågasätt nyttan av lektörer

Du sitter där med ditt manus. Det är färdigt. Det är fulländat. Det är precis som du vill ha det. Det är egentligen bara ett problem. Det duger inte.

Jo, egentligen duger manuset och det duger alldeles utmärkt. Men samtidigt är det så att ett manus som inte har passerat en lektörs granskande hökögon per definition är både värdelöst och undermåligt. Vilket bevisas av att till alla lektörsgranskade manus bifogas en diger lista med åtgärdspunkter. Görs inte detta har manuset bara korrekturlästs. Lektören ska i detta inte blandas ihop med redaktören. Redaktören har en kommersiell vinkel på manuset som lektören inte har. Eller borde ha. Lektören ska bedöma texten. Inget annat. Det går väl stundom sådär.

Lektören fäller till slut sin dom. Eller din dom om man så vill. Det är lektören som i värsta fall ber dig skriva om allting från början. I bästa fall bara ber dig ta bort stora textsjok, infoga nya handlingar och karaktärer och inte minst byta ut facktermer till sådant som vanligt folk förstår. Som att skriva decibel istället för Hertz. Ja, jag är stingslig och långsint men ljudnivå är faktiskt något annat än frekvens.

Den som tror att lektören alltid har rätt, har glömt bort att det mesta i författarbranschen handlar om tycke och smak. Lektörer utgör inget undantag. De är som recensenter. Som någon som svarar på frågan hur långt ett snöre är och försöker få svaret att låta objektivt.

Lektörer tycker saker, de vet inte. Och de tar betalt för sitt tyckande. Jag ska vara snäll för lektören kan faktiskt vara den räddande ängeln för ett manus som trots sin perfektion ändå inte var helt perfekt. Och en lektör som förmår hålla sin klåfingrighet i schack kan komma med värdefulla tips.

Men lektören kan också vara spiken i kistan för såväl manus som författardrömmar. För vem ägnar sig egentligen åt lektörssysslan om vederbörande inte njuter av att kunna slakta ett manus? En sann lektör upplever troligtvis den yttersta lyckan i samma ögonblick som författarens manus blivit exakt sådant det skulle ha blivit om lektören hade skrivit det själv. Men var tog då den aspirerande författarens unika ton vägen?

Lektören är författarbranschens städpersonal. De ser till att manus som inte lever upp till tycke- och smakdomstolens stokastiska kriterier aldrig når publikationens ljus. Och de ser till att drömmarna hos författarämnen som tror att de kan sidsteppa lektörernas viktiga uppdrag, effektivt mals sönder innan de når offentlighetens ljus. Ibland är de lite som fångvaktarna i Azkaban, de som lever på att suga ur lycka och glädje ur andra. Och alla lektörer utan självdistans kommer hädanefter att göra det till en livsuppgift att ta heder och ära ur allt som jag gör.

Det är en risk jag tar. En ljudfrekvens på 15000 decibel… Och det tänkte lektören att jag skulle betala för?

Del 1 Reta upp gestaltningskramarna

Gestaltning är det som ger en text liv. Det är genom denna som läsaren visas vad som sker i handlingen, snarare än att vederbörande får det skrivet på näsan. En beskrivande text helt utan gestaltning bli rätt tråkig för alla utom nördarna, den är rik på fakta men fattig på känslor. Således är gestaltning en grundförutsättning för att få en fiktiv berättelse att bli levande. Men en text som bara består av gestaltning är lika omöjlig att läsa. Utom för gestaltningskramarna. De som vurmar för att varje liten mening i en text måste gestaltas. För alla andra känns det bättre om det finns en balans mellan det visade och det beskrivna.

Fast åsikterna om vad som är rätt balans och vad som egentligen är en levande text skiljer sig åt. Det som är det för mig, behöver inte vara det för dig. Vi är alla olika, och vi har alla olika preferenser. Samma sak om en text är intressant, spännande, engagerande och så vidare. Allt är egentligen bara en fråga om tycke och smak. Det är något subjektivt. Vi kan ha åsikter om gestaltningen i en specifik text är bra eller inte, men det finns inget objektivt mått på om gestaltningen är det ena eller det andra. En gestaltning kan därför aldrig i en objektiv mening bli rätt eller fel. En gestaltning kan alltså inte lyda under samma regelverk som stavning och grammatik. Gestaltning är och förblir en subjektiv företeelse. Att därför behandla den som något objektivt blir ofelbart… fel. Utom för gestaltningskramarna.

Och dessa är högljudda. Gestaltning har blivit ett populärt buzzword samtidigt som många författare som inte har haft en aning om att de har ägnat sig åt gestaltning, ändå på något vis lyckats. Problemet är att gestaltning stundom marknadsförs som något konkret och objektivt. Som något det går att lära sig att använda på ett exakt och rätt sätt för att få sina texter att bli perfekta. Eller i alla fall i enlighet med lektörers och redaktörers preferenser. Och rent krasst är gestaltning något det går att tjäna pengar på inom ramen för skrivkurser eller lektörstjänster. Visst, strålande om tjänsterna tas för vad de är, subjektiva uppfattningar om vad som fungerar i en text, men inte när de saluförs som regelverket för den absoluta och korrekta sanningen.

Fast i lika stor utsträckning här som i övrigt så är det lite jobbigt att anmäla en avvikande uppfattning. Ve den aspirerande författare som inte ägnar tid och energi och lägger ut surt förvärvade slantar på att få reda på vad som är rätt gestaltning för sin text. Och ve den som ifrågasätter tingens ordning. Ja, alltså inte gestaltning som företeelse utan gestaltningskramandet, det här med att gestaltning skulle vara något objektivt. För det finns inget försvar. Den som ifrågasätter omhuldandet av gestaltning kommer att tillskrivas åsikter, uppfattningar och inkompetenser vederbörande inte har. Tro mig, jag vet. Att problematisera gestaltningskramandet, är ett utmärkt sätt att få sina öron svedda för den som så önskar det. Prova gärna!

Hur du skaffar dig ovänner i författarbranschen

Med bara ett par års erfarenhet av författarbranschen har jag gått på lite för många pumpar och smällar för att känna mig helt bekväm. Det här är en rätt missunnsam bransch. Det är en bransch där det finns en herrans massa åsikter som vad som är rätt och fel men till skillnad från andra branscher med liknande förhållanden så uppfattar jag tonen råare och elakheterna fler. Inte från allt och alla förstås, men ändå från tillräckligt många. Kanske är det konstruktionen med kritiker och recensenter som orsakar både en vana och behov av att tvåla till, liksom oförmågan att lyssna. Jag vet inte.

Men eftersom mina små felsteg, egentligen småsaker som jag noterat, har fått oerhört starka motreaktioner så har jag sammanställt en liten kortkurs i åtta delar. Hur du skaffar dig ovänner i författarbranschen. Självupplevt och verklighetsförankrat, dock möjligen lite tillspetsat.

Del 1 Reta upp gestaltningskramarna.

Del 2 Ifrågasätt nyttan av lektörer.

Del 3 Dissa Författarförbundets antagningskriterier.

Del 4 Förklara vad ett förlag egentligen är för något.

Del 5 Vägra gå på skrivkurs.

Del 6 Våga bryta mot reglerna.

Del 7 Antyd att det finns en nepotism.

Del 8 Skriv i alla fall

Häng med på resan!

Ljudbok igen

Att läsa in en bok är ett tålamodsprövande projekt. Men nu har Lex Domini, den andra boken i min trilogi, också blivit ljudbok. Finns tillgänglig där ljudböcker finns.

Ljudbok

När jag påbörjade mitt bokskrivarprojekt hade jag inte en endaste liten tanke på att jag en dag skulle sitta i en provisorisk studio och läsa in min bok. Men det har jag gjort nu. Lex Duplex är inläst och finns tillgänglig där ljudböcker finns.