När Lex-trilogin kom ut fick jag ofta frågor om jag hade blivit inspirerad av händelserna i Knutby. Men det hade jag inte. Jag började ju hela romanprojektet långt innan Knutby hade inträffat. Fast sen kom dagarna i januari 2004 som till del hade lite väl kusliga likheter med min, då ännu opublicerade, story. Och det är klart att mitt skrivande fick lite hjälp på vägen efter det. Efter att jag hade insett att verkligheten kunde vara otroligare än dikten.
Jag följde Knutby-händelserna minutiöst och jag har fortsatt att göra det. Dels för att de tangerar ämnena för mina böcker, men även för att jag innan Knutby i olika sammanhang faktiskt träffat flera av dem som sedan kom att bli huvudpersoner. Och förskräcktes av vad jag fick uppleva. Det finns scener som fått ta plats i romanens form, som har sitt ursprung i verkliga händelser, med personer som på ett eller annat sätt kommit att förknippas med Knutby.
Varför skriver jag nu detta? Jo, för att Knutby återigen är aktuellt i nyhetsrapporteringen. Denna gång för förnyade rättegångar gällande olika former av övergrepp. Och jag kan inte säga att jag är förvånad. Den här gången heller. Jo, jag blev förvånad i januari 2004 då det som hände, faktiskt hände. Men samtidigt hade jag någonstans inom mig en känsla av att scenariot ändå inte var helt otänkbart. För Knutby var en katastrof som bara låg och väntade på att få hända. Nej, säger företrädare för pingströrelsen än idag. Så var det inte. Knutby var en oväntad extrem som ingen kunde förutspå. Det var inget man som frikyrkorörelse kunde eller kan ta ett uns av ansvar för. Och så har det låtit sen dess. Man värjer sig högljutt från alla försök att klistra Knutby på pingströrelsen. Senast när deras främste företrädare går ut i långt försvar till varför man inte kan, ska eller behöver ta något som helst ansvar för det inträffade.
Men jag vill hävda motsatsen. Knutby hände inte alldeles ur det blå. Det var förvisso en olycklig kombination av företeelser som samverkade men det var samtidigt var inga händelser, beteenden, eller tankegods som var totalt kontroversiella. Det var inga okända nyheter utan snarare sådant som var allmän praktik i pingströrelsen. Och därför menar jag att pingströrelsen trots allt har ett ansvar. Inte minst för att inte ett nytt Knutby ska uppstå.
I akt och mening att hjälpa dem på traven har jag därför författat en nytt uttalande att publicera. För att visa att de tar ansvar. För att de förstår. Och är villiga att förändra sig. För det är i kulturen problemet sitter. I beteenden och attityder. Så varsågod, pingströrelsen. Ni behöver inte ens ange källan. Nedanstående är fritt att kopiera rakt av:
”Vi i den svenska pingströrelsen tar avstånd från vad som hände i Knutby. Vi försökte innan det oundvikliga skedde ha en dialog med dem, men de ville inte prata med oss. Därför tycker vi att det är svårt att ta något ansvar för själva händelserna. Vad enskilda människor gjort och gör i kristendomens eller pingströrelsens namn är väldigt svårt att kontrollera.
Knutby var något unikt. Det var en extrem händelse. En engångsföreteelse. Det har vi trott och tror än idag. Men vi har även fått signaler om att samma beteendekoder, liknande delhändelser och motsvarande tankegods som så småningom ledde fram till Knutby alltjämt verkar förekomma i våra församlingar. Att Knutby bara vara en olycklig kombination av ett antal samverkande faktorer vi kanske inte uppmärksammar som så allvarliga. Därutöver var Knutbys ledare och pastorer i stor utsträckning fostrade i pingströrelsen.
Vi kan därför inte ducka längre. Vi känner att vi måste gå till botten i denna fråga. Vi kommer att rikta strålkastarljuset mot oss själva. Finns något i vår kultur som i vissa fall kan få oss att styra så fel?
Pingströrelsen präglas av betoningen på andliga nådegåvor, på bönen, tungotalet och profeterandet, på den karismatiska upplevelsen, på övernaturliga under och mirakler, på frälsningen och på livet efter döden, på frånvaron av liturgi och närvaro av lekmannateologi. Det här är bara några av de saker som präglar vår kultur men som vi måste börja ifrågasätta. Vi måste försöka förstå hur de, var och en för sig eller i kombination, kan användas för att skada andra människor. Och vi får inte vara rädda för att, om det visar sig nödvändigt, utmönstra delar av tankegodset. Även om det skulle göra ont.
Knutby ligger flera år tillbaka i tiden. Samtidigt finns det människor som är präglade av händelser i pingströrelsen långt tidigare än så. Som fått sina liv förstörda. Vi kan inte ignorera det som skett. Den som inte känner sin historia är dömd att upprepa den. Vi har inte råd med ett nytt Knutby. Vi har heller inte råd med människor som farit illa av syndakataloger, av beteenden ägnade att skrämma till tro eller vad det än kan vara. Vi är inte betjänta av att ha företrädare som skadar människor. Vi måste ifrågasätta vår kultur.
Vi kommer alltså att ta vårt ansvar. Och vi börjar nu.”