Under uppväxten och åren därefter reagerade jag lite för ofta på saker jag såg eller upplevde i pingstkyrkan. Jag började samla på citat, händelser, beteenden och skeenden. Kanske för att kunna visa upp nästa gång någon sa att i pingstkyrkan är det ingen som beter sig illa. Det gick väl sådär att trycka upp citatsamlingen i ansiktet på apologeterna eftersom de hade sina huvuden nedkörda i sanden. Pingstkyrkan och dess pastorer var ofelbara. Punkt.
Men någonstans här föds en tanke om att använda dessa små betraktelser till något. De hade med tiden blivit tämligen många. Om man sätter ihop ett antal citat i en fiktiv kontext går det att skapa en historia. Och enskilda personligheter gick att smälta ihop för att skapa fiktiva karaktärer som fick bära citaten. Det blir förvisso ingen sann berättelse men det blir en berättelse med verkligheten som grund.
Med tiden växer projektet och jag inser att det här kan bli en bok. Fast vem vill läsa om träaktiga pingstpastorer och puckade pingstvänner? Kanske i brist på berättartekniskt självförtroende, kanske för att säkrare kunna behålla läsaren till slutet och vara säker på att denne inte går miste om mitt egentliga budskap, vävde jag in en otrohets- och mordhistoria.
Det här var i slutet av nittiotalet och en bekant dissade mitt upplägg med emfas. Alltså, otrohet och mord i en karismatisk frikyrkokontext är bara så för mycket, det är så orealistiskt att det aldrig någonsin kommer att funka. Lägg ner.
Men jag lade inte ner. Just då. Inte förrän i januari 2004. Knutby. Det som var så osannolikt så att det inte fanns blev helt plötsligt närmare 100% sannolikt. Lite som i Tage Danielssons text om Harrisburg. Till och med en värre story än den jag hade åstadkommit. Verkligheten överträffade dikten.
Då skrev jag inget mer på några år. Det tog drygt tio år innan min första roman skulle publiceras. Om otrohet och mord i en karismatisk frikyrkomiljö. Inspirerad av Knutby, sa många. Nej, inspirerad av pingströrelsen svarade jag.
För så är det. Det var pingströrelsen som plogade vägen för Knutby. Egentligen blev jag inte förvånad över att Knutby hände och jag är övertygad om att Knutby kommer att hända igen. Någon annanstans. På något annat sätt. Men ändå ett Knutby. Något som kommer att skada en stor mängd människor. Och det är det jag menar att pingströrelsen måste förstå. De måste se sitt ansvar. De måste förstå riskerna med sin praktik, sitt tankegods, sin kultur och sina beteenden.
Fast jag har den hårda vägen förstått att mina åsikter inte accepteras av pingstledningen. Pingströrelsens biskop sticker huvudet i sanden. Läsarens reaktion på att jag nu skrev biskop om en pingstledare säger något om hur vidsynt eller inskränkt vederbörande är. Jag behöver inte veta. Det är mer för läsaren själv att fundera på.
Jag välkomnar att det finns företrädare för pingströrelsen som ser problematiken med att inte idka lite självkritik, som jag tror och hoppas skulle välkomna en granskning av det egna sammanhanget. Fast jag ser samtidigt en avsevärd risk att resultatet kommer att landa i tankar om teologi och bibelsyn. Ett teoretiskt resonemang som inte det minsta adresserar grundproblemet. Kulturen. Problematiken ni måste komma åt är vad som emanerar från den kultur som växt fram i pingströrelsen. Den kultur och den beteendepraktik som accepteras. Och hur man hanterar det som avviker.
Men vad är det då jag pratar om? Vad menar jag med kultur?
För att kort beskriva några kännetecken på detta vill jag utgå från de bägge exklusiviteterna och de bägge motivatorerna.
Vi börjar med den yttre exklusiviteten. Sam Lidman, son till Sven Lidman, beskriver det bäst i boken Ett herrans liv om hans uppväxt i skuggan av sin store far. En uppräkning av alla de som inte kan räknas som kristna, alla de som fått evangeliet om bakfoten. Och det är till slut bara pingstvännerna kvar. Vi kanske inte behöver gå till sådan överdrift men när någon säger till någon annan vad någon annan inte är, så är det faktiskt precis lika illa som när vi säger till dem vad de är. När vi etiketterar andra åt dem. När vi inte ger individen möjlighet att definiera sig själv. När den kristne säger att du och du inte är kristen på grund av det och det, så är det samma sak som att säga att någon inte kan kalla sig norrlänning för att de har flyttat till Stockholm. Eller att denne inte kan vara miljöpartist eftersom vederbörande äger en bil. När någon förråder det egna skrået genom att inte ställa upp på exakt de premisser vi ställer upp åt dig. Som att någon som inte är pingstvän knappast heller kan vara kristen. Inte heller någon som tolkar bibeln symboliskt. Eller tvivlar på att personen Jesus verkligen funnits. Den yttre exklusiviteten. Du måste ställa upp på dessa kriterier för att vi ska acceptera dig.
Vi har därefter den inre exklusiviteten. För även om du blir godkänd i det yttre perspektivet så måste du vara godkänd internt också. Kravlistan för att få kalla sig för kristen och för att till slut komma till himlen är förvisso något som många kristna kämpat med. Att inte tänka sexuella tankar, inte svära, inte dricka alkohol, inte umgås med okristna, inte gå på krogen. Du måste vara emot aborter, vilja ha morgonbön i skolan, hata Darwin och envist hävda att bibeln är en betydligt bättre faktabok än vilken vetenskaplig artikel som helst. Gör si, tyck så. Framför allt kring vad man ska göra fostrar beteenden som inte nödvändigtvis behöver vara genuina. Samtidigt finns det hierarkier i församlingen där vissa familjer, pastorer, äldstebröder och andra inflytelserika står högre i kurs. Där följsamheten till kravlistorna lite mer förutsätts och skulle de inte följas så gäller ändå presumtionen att de har följts. En pastor kan ju per definition inte göra fel. Och gör denne det så är deformationszonerna betydligt större än för den som inte har sin historik och familj i församlingen. Vilka var det som blev uteslutna under syndakatalogernas tid? Hint: det var inte de som var väl förankrade i församlingsgemenskaperna. När gemenskapen är villkorad är det de enskilda, de som inte har något annat, som är de utsatta.
Konsekvenserna av kulturen behöver inte vara så dramatiska för de priviligierade. Är du pastorsson kan du göra vad som helst och komma undan med det. Det kan göra en tjej gravid och se till att hon både genomgår en abort och att hon lämnar församlingen och sedan själv bli pastor och hålla moralen hög. Autentiskt exempel. Men den sköra individen, den som vill veta och förstå, den som har svårt att tro på exakt det sätt som krävs, de som gräver på andra ställen än de accepterade, kommer ofelbart att bli utsatt för kulturen. Alltså för de beteenden och praktiker som utvecklats i pingströrelsen.
Avseende motivatorerna så har vi först och främst moroten. Det som är själva syftet med att vara kristen. Att till slut få komma till himlen. Denna fantastiska plats med gator av guld där jag i en evighet får sitta vid Jesu fötter och tillbe honom och sjunga lovsånger. Se det som en försäkring, sa någon en gång. Tänk om kristendomen är sann, då spelar det väl ingen roll om du kommer att offra något här på jorden? Men fokuset på sedan, på himlen, gör samtidigt jordavistelsen meningslös. Du behöver inte och ska inte utbilda dig inom något annat än evangeliet. Ditt fokus är på att vinna själar för Herren och du kan glädja dig när någon flyttar hem till himlen. Egentligen vill jag själv också komma dit nu på en gång. En skum dödslängtan utvecklas, något som bara bromsas upp av att självmord är den största av synder, något som kvalificerar dig till en plats i helvetet. Den kognitiva dissonansen hos dem som lider av psykisk ohälsa och umgås med dödstankar blir monumental.
Morotens motsats, piskan, är nog ännu värre och har sannolikt skapat fler fall av ångest, depression och stress än något annat i pingströrelsens praktik. Att det yttersta skälet att vara kristen är för att undvika helvetet. Att brinna i helvetet och erfara jordens alla plågor och tusen till i all oändlighet är en fruktansvärd tanke. Särskilt om jag tvingas till detta bara för att jag inte lyckas tro tillräckligt. Eller på rätt sätt enligt pingstpastorernas kravspecifikation. Som motivator fungerar piskan preventivt, att skrämma dig till underkastelse. Du ska bli så rädd för helvetet att du blir frälst för att därigenom kanske få en liten mikroskopisk chans att undvika det hemska som väntar en så usel person som jag. PTSD någon? Det är märkligt att personer som lyckats lämna tron och kyrkan, som inte har något problem att tolka Gud och Jesus som sagofigurer, ändå kan erfara en äkta och genuin rädsla för helvetet.
Om du som pingstvän lever med övertygelsen att du har rätt så följer med det även en antagen rättighet att få andra människor att dela varje uns av din egen uppfattning. Kanske inte för alla pingstvänner, alla är inte bekväma med att missionera. Men det finns ändå någonstans en plikt att rekrytera nya själar till den himmelska familjen. Och när denna plikt blir för påtaglig, när kosta vad det kosta vill blir en realitet, då är vi illa ute. Det är då det är okej att trycka ner någon på knä vid kyrkbänken för att se till att de slutar friåka på gemenskapen och blir frälsta i stället. Samtidigt så blir varje hot mot den stabila världsordning man upplever ett reellt hot och måste bekämpas. Den som kommer med anklagelser om felaktigheter i ditt sammanhang, sanna eller ej, måste tystas. Det finns flera sätt att tysta någon.
Vad jag vill ha sagt är att detta är saker som är kännetecknade för kulturen som pingströrelsen bär med sig. Som måste studeras, ifrågasättas, rannsakas och förändras.
Och vill man inte från pingströrelsen se problematiken så är man illa ute. Det är klart som sjutton att pingströrelsen måste ta sitt ansvar för Knutby. Och ta sitt ansvar för alla dessa små som far och farit illa i en pingstkyrkokontext. Det går inte att sticka ner huvudet i sanden längre. Eller, det borde i alla fall inte gå.
Jag säger inte det här av omsorg för pingströrelsen. Jag skulle inte sörja en sekund om hela pingströrelsen packade ihop och stängde ner. Men jag tror tyvärr inte att det kommer att ske. Fast då behöver rörelsen reformeras. För att undvika att en enda till person blir skadad av pingströrelsens beteendekoder. Att en enda person till lider av ångest över att komma till helvetet. Att en enda person till ger upp sig själv enbart för att bli accepterad av kristna kravställare. Är det för mycket begärt?