Jag har noterat en hel del diskussioner i sociala medier på sistone. Om Covid-19, om åtgärder och om behovet av att ha rätt. Och om vilka som förtjänar hjältestatus i denna kris. Tveksamt inspirerad av, men ändå baserat på, sådana replikskiften kommer därför här en helt fiktiv dialog. Något tillspetsat och möjligen lite elak, det medges, men inte alltför långt bort ifrån sanningen.
– Alltså, jag begriper mig inte på sjukvården.
– Det är du inte ensam om. Det är en rätt komplex verksamhet.
– Jag menar, det dräller ju av inkompetenta idioter där. Såna som inte fattat ett dugg.
– Det kanske är en viss överdrift men låt gå för det.
– Ja, här har jag de senaste veckorna rest land och rike runt till en massa sjukhus och äldreboenden för att sälja in min idé, men då hänvisar dom bara till sina chefer och dom säger i sin tur bara nej, nej allihopa.
– Jaha, men vad är det för idé du har?
– Jo, nu är det ju den här coronan och det är brist på respiratorer men ingen verkar ha tänkt på att man hur enkelt som helst kan koppla ihop en hårfön med en vattenslang och en vanlig dykarsnorkel. Då får man en perfekt och enkel och fullt fungerande respirator. Man kan köpa in delarna från Biltema så blir det billigt och jag har erbjudit mig att koppla ihop allting men sjukvården, dom säger bara nej och nej. Alltså, dom fattar ju ingenting. Snacka om att ha fått legitimationen i corn flakes-paket
– Fast…
– Och det är samma sak med alla de där politikerna som jobbar på myndigheterna som uttalar sig hela tiden. Dom fattar inget heller för hade dom det, hade dom vänt sig till oss lycksökare som vet hur man löser krisen. Jag skulle kunna ha fixat så att alla svenskar hade en egen respirator för länge sen om dom inte hade varit så puckade.
– Hur…
– Och vi är flera som mött det här motståndet. En kompis kom över ett parti på 50 000 ansiktsmasker i silkespapper på Ebay. Skitsnygga var dom men det var heller ingen som var intresserad av det. Man undrar ju vad dom tänker med? Vill dom bota sjuka eller är det viktigare att jävlas med oss som kan hjälpa till? Man undrar ju.
– Men…
– Fast vanligt folk fattar ju. Vi blev faktiskt framröstade som samhällets hjältar i en lokal Facebookgrupp och det är ju ett bevis på både hur uppskattade vi är och hur rätt vi har. Att det är vi som är de verkliga hjältarna i det här. Synd bara att vi inte får bevisa det.
– Okej, men du tror inte…
– Nej du, nu hinner jag inte prata med dig längre. Jag har massor av vårdavdelningar och äldreboenden kvar att besöka. Till slut måste ju nån köpa min lösning.
– Men är det så lyckat att du far runt på en massa vårdinrättningar med besöksförbud just nu under smittspridningstider?
– Vadå, det gäller ju liv och död!
– Jo, det var ju precis det…
– Och jag gör ju faktiskt något. Det är mer än man kan säga om dig.
– Mig?
– Just det. Såna som inte gör något. Som inte hjälper till.
– Du får ursäkta men det tycker jag nog att jag gör.
– Fast du gör knappast lika mycket som jag.
– Det är möjligt men du, jag måste faktiskt också åka. Till jobbet.
– Va? Åka till jobbet? Är du inte klok? Jobbar du inte hemifrån?
– Nej, det är lite svårt när man jobbar i sjukvården.
– Va, jobbar du i sjukvården? Frivilligt?
– Jo, det finns såna. Faktiskt.
– Jaha, då är du också en sån där som är så korkad så att du inte kunde få jobb nån annanstans?
– Det är möjligt. Men samtidigt måste ju nån ta hand om alla dem som inte fattar att man inte kan flänga runt och träffa en massa människor så länge smittan inte är under kontroll, som inte fattar att besöksförbuden ska respekteras, som inte fattar att medicinteknisk utrustning är något man i allmänhet inte snor ihop i garaget och som inte fattar att medicinsk kunskap inte är en åsikt. Och om man blir en hjälte i en Facebookomröstning om man ändå gör det så innebär det sannolikt att jag kommer att få fortsätta jobba i sjukvården ett bra tag till. Tillsammans med de riktiga hjältarna. Touché!