Det finns inget som är godare än Ris á la Malta. Tycker en del. Dock inte jag. Jag håller det för bland det absolut värsta jag smakat. Även om en ledare på en scoutavslutning under barndomen försökte tvinga i mig anrättningen med orden: ”Alla barn älskar Ris á la Malta. Ät!”
Det finns människor som uppskattar deathmetal, andra som går i gång på opera och ytterligare några som faller platt inför tibetansk strupsång. Det är inget fel med det. Lika lite fel som att uppskatta Ris á la Malta. Felet uppstår när vi antar eller förutsätter att våra egna preferenser är de rätta. Inte att vi försöker förmå en oförstående omvärld att förstå det speciella med just våra egna favoriter, utan att vi ser ner på den. På dem som har så dysfunktionella smaklökar att de äter klappgröt med god aptit och samtidigt lyssnar till dragspelsmusik. Och när vi försöker korrigera dem genom att påpeka hur undermåligt omdöme de har.
År 1964 fick konstnären Pierre Brassau konstkritiker att svämma över av positiva omdömen kring hans avantgardistiska målningar. Konsten var genomtänkt och konstnären kräsen. Typ. Kort sagt, det här var en konstnär som visste vad han gjorde och gjorde det bra. Det var bara ett problem. Pierre Brassau hette egentligen Peter och var en schimpans som bodde på Borås djurpark. Konstkritikerna var inte lika översvällande glada när de fick reda på det.
Tycke och smak. Det är vad det handlar om. Och ett antagande om att just det här är rätt. Oavsett om det gäller mat, musik eller konst. Eller litteratur. Det är samma mekanismer som är giltiga här. Vad jag tycker är bra behöver inte du tycka är bra. Kunde vi bara stanna där och vara nöjda vore allt gott och väl. Men så är det inte. Tycker inte jag om det du tycker är bra, så finns här, lika väl som inom andra konstarter, en alldeles för stor tendens att försöka korrigera motparten. Men till vad? Det finns inga oberoende och objektiva kriterier för vad som är bra litteratur. Det finns åsikter. Åsikter som bygger på tycke och smak.
Att det sedan finns åtskilliga författare, recensenter, lektörer, redaktörer och så vidare, som ändå försöker förklä sina åsikter till absoluta sanningar, är den jobbiga insikten. Sådana som helst ser att du förändrar ditt skrivande så att det blir exakt som deras tycke och smak stipulerar att det ska vara. Även om det innebär att din kreativa låga slocknar.
Men en trädgård utan ogräs känns onaturlig och en kör utan ett uns av falska toner låter konstig. Och det går faktiskt inte att beskriva vad som är god smak. Den som försöker kommer ofelbart att låta sina egna preferenser påverka.
Det här var den sista delen i min kurs kring hur man skaffar sig ovänner i författarbranschen. Fast om det inte redan har framgått så har mitt syfte varit ett annat. Det har varit att uppmuntra dig att skriva. Även om det innebär att du retar författarbranschen till vanisnne. Skriv i alla fall.
Så, strunta i vad tycke och smak-domstolen säger. Strunta i förstå-sig-påarna. I alla fall så länge du inte bett dem om hjälp. Samtidigt är förstå-sig-påarna ovärderliga med tanke på all kunskap de sitter på. Vill du ha hjälp av dem så ta hjälp av dem. De kan massor men kom ihåg att de egentligen inte har en aning om vad som är rätt. För det har ingen.
Tack för att du har läst och lycka till!