Den kulturella sektorn har stundom ett litet ansträngt förhållande till företagande, kommersialism och vinst. Den fria konsten står ovanför ekonomismen, det finns ett högre värde i den som inte kan mätas i monetära termer. Så kan det låta. Men ve den hobbyförfattare som föreläser utan att ta ut arvode. Denne möts av ytterst kyliga blickar från sina skrivande kollegor.
Samtidigt är alla författare mer eller mindre beroende av förlag. Och ett förlag är ett företag. En kommersiell konstruktion som har till syfte att åtminstone överleva. Helst växa och bli större. Och för att göra det måste de dra in pengar. De måste sälja saker. De måste sälja böcker. Och det är ju bra om förlagen gör det så att alla de författare som står ovanför krämandet slipper befatta sig med denna kultursektorns baksida.
Nu är det väl egentligen så att förlagen inte säljer böcker, utan att de snarare säljer författare. Det är författaren som sätts i fokus i marknadsföringen. Inte boken, dess innehåll eller omslag. Det som är praktiskt med att sälja författare istället för böcker är att författaren går att återanvända nästa gång vederbörande skrivit en bok. Författaren blir garanten för att en uppföljande bok förhoppningsvis håller samma kvalitet som den förra.
Nu är det ju i praktiken inte någon fysisk författare som styckas upp och säljs i mindre portioner. Det som säljs är böcker. Fysiska, om än stundom elektroniska, representationer av historier och berättelser. Och det som säljer böckerna är inte förlagen utan författare. Förlagen är mer intresserade av författaren än böckerna. Och med detta sagt sällar sig sannolikt även förlagen till avsändare av iskalla blickar, väl nedom nollpunkten, i min riktning.
Att skriva, trycka, marknadsföra och distribuera en bok kostar dock pengar. Att göra samma sak för flera böcker kostar också pengar fast inte lika mycket per bok. Stora upplagor ger alltså skalfördelar och stora upplagor ger större vinst. Att sälja många böcker säkrar förlagets överlevnad. Men hur kan förlagen vara säkra på att sälja många böcker när de egentligen säljer författare? Jo, genom att sälja böcker av författare som de anar eller vet kommer att sälja många böcker. Sådana som redan är kända. Fick just ytterligare en bitande kall blick från förlagen för att ha avslöjat en av deras affärshemligheter.
Men förlagen är inga ideella aktörer. De får massor av manus från förhoppningsfulla författaraspiranter och endast ett litet begränsat fåtal passerar nålsögat och blir utgivna. Det går att förstå varför. Förlagen tar en ekonomisk risk genom att ge ut en författare som inte redan är en relativt välkänd person. Förlagen vill ha åter de pengar de satsar. De idkar inte välgörenhet. Ett konstaterande som får gaser att gå över i vätskeform av de redan kyliga blickarna från just författaraspiranter. I alla fall hos dem som ser förlagen som litterära konnässörer.
Det går att beundra förlagens tålamod. Att hela tiden skicka ut sina standardiserade refuseringsbrev om att tyvärr passar inte manuset i vår utgivning just nu men välkommen åter i framtiden. Samtidigt som det egentligen är lite oärligt att ge det där lilla unset av hopp. För det är inte manuset som inte passar. Det är författaren. Den som säljer böckerna. Är vederbörande inte känd är det kört från början. Och ungefär nu får de kyliga blickarna från hela författarbranschen metaller att bli supraledande.