Du sitter där med ditt manus. Det är färdigt. Det är fulländat. Det är precis som du vill ha det. Det är egentligen bara ett problem. Det duger inte.
Jo, egentligen duger manuset och det duger alldeles utmärkt. Men samtidigt är det så att ett manus som inte har passerat en lektörs granskande hökögon per definition är både värdelöst och undermåligt. Vilket bevisas av att till alla lektörsgranskade manus bifogas en diger lista med åtgärdspunkter. Görs inte detta har manuset bara korrekturlästs. Lektören ska i detta inte blandas ihop med redaktören. Redaktören har en kommersiell vinkel på manuset som lektören inte har. Eller borde ha. Lektören ska bedöma texten. Inget annat. Det går väl stundom sådär.
Lektören fäller till slut sin dom. Eller din dom om man så vill. Det är lektören som i värsta fall ber dig skriva om allting från början. I bästa fall bara ber dig ta bort stora textsjok, infoga nya handlingar och karaktärer och inte minst byta ut facktermer till sådant som vanligt folk förstår. Som att skriva decibel istället för Hertz. Ja, jag är stingslig och långsint men ljudnivå är faktiskt något annat än frekvens.
Den som tror att lektören alltid har rätt, har glömt bort att det mesta i författarbranschen handlar om tycke och smak. Lektörer utgör inget undantag. De är som recensenter. Som någon som svarar på frågan hur långt ett snöre är och försöker få svaret att låta objektivt.
Lektörer tycker saker, de vet inte. Och de tar betalt för sitt tyckande. Jag ska vara snäll för lektören kan faktiskt vara den räddande ängeln för ett manus som trots sin perfektion ändå inte var helt perfekt. Och en lektör som förmår hålla sin klåfingrighet i schack kan komma med värdefulla tips.
Men lektören kan också vara spiken i kistan för såväl manus som författardrömmar. För vem ägnar sig egentligen åt lektörssysslan om vederbörande inte njuter av att kunna slakta ett manus? En sann lektör upplever troligtvis den yttersta lyckan i samma ögonblick som författarens manus blivit exakt sådant det skulle ha blivit om lektören hade skrivit det själv. Men var tog då den aspirerande författarens unika ton vägen?
Lektören är författarbranschens städpersonal. De ser till att manus som inte lever upp till tycke- och smakdomstolens stokastiska kriterier aldrig når publikationens ljus. Och de ser till att drömmarna hos författarämnen som tror att de kan sidsteppa lektörernas viktiga uppdrag, effektivt mals sönder innan de når offentlighetens ljus. Ibland är de lite som fångvaktarna i Azkaban, de som lever på att suga ur lycka och glädje ur andra. Och alla lektörer utan självdistans kommer hädanefter att göra det till en livsuppgift att ta heder och ära ur allt som jag gör.
Det är en risk jag tar. En ljudfrekvens på 15000 decibel… Och det tänkte lektören att jag skulle betala för?