Gestaltning är det som ger en text liv. Det är genom denna som läsaren visas vad som sker i handlingen, snarare än att vederbörande får det skrivet på näsan. En beskrivande text helt utan gestaltning bli rätt tråkig för alla utom nördarna, den är rik på fakta men fattig på känslor. Således är gestaltning en grundförutsättning för att få en fiktiv berättelse att bli levande. Men en text som bara består av gestaltning är lika omöjlig att läsa. Utom för gestaltningskramarna. De som vurmar för att varje liten mening i en text måste gestaltas. För alla andra känns det bättre om det finns en balans mellan det visade och det beskrivna.
Fast åsikterna om vad som är rätt balans och vad som egentligen är en levande text skiljer sig åt. Det som är det för mig, behöver inte vara det för dig. Vi är alla olika, och vi har alla olika preferenser. Samma sak om en text är intressant, spännande, engagerande och så vidare. Allt är egentligen bara en fråga om tycke och smak. Det är något subjektivt. Vi kan ha åsikter om gestaltningen i en specifik text är bra eller inte, men det finns inget objektivt mått på om gestaltningen är det ena eller det andra. En gestaltning kan därför aldrig i en objektiv mening bli rätt eller fel. En gestaltning kan alltså inte lyda under samma regelverk som stavning och grammatik. Gestaltning är och förblir en subjektiv företeelse. Att därför behandla den som något objektivt blir ofelbart… fel. Utom för gestaltningskramarna.
Och dessa är högljudda. Gestaltning har blivit ett populärt buzzword samtidigt som många författare som inte har haft en aning om att de har ägnat sig åt gestaltning, ändå på något vis lyckats. Problemet är att gestaltning stundom marknadsförs som något konkret och objektivt. Som något det går att lära sig att använda på ett exakt och rätt sätt för att få sina texter att bli perfekta. Eller i alla fall i enlighet med lektörers och redaktörers preferenser. Och rent krasst är gestaltning något det går att tjäna pengar på inom ramen för skrivkurser eller lektörstjänster. Visst, strålande om tjänsterna tas för vad de är, subjektiva uppfattningar om vad som fungerar i en text, men inte när de saluförs som regelverket för den absoluta och korrekta sanningen.
Fast i lika stor utsträckning här som i övrigt så är det lite jobbigt att anmäla en avvikande uppfattning. Ve den aspirerande författare som inte ägnar tid och energi och lägger ut surt förvärvade slantar på att få reda på vad som är rätt gestaltning för sin text. Och ve den som ifrågasätter tingens ordning. Ja, alltså inte gestaltning som företeelse utan gestaltningskramandet, det här med att gestaltning skulle vara något objektivt. För det finns inget försvar. Den som ifrågasätter omhuldandet av gestaltning kommer att tillskrivas åsikter, uppfattningar och inkompetenser vederbörande inte har. Tro mig, jag vet. Att problematisera gestaltningskramandet, är ett utmärkt sätt att få sina öron svedda för den som så önskar det. Prova gärna!