Kategori: Okategoriserade

Som inledande fråga i sociala sammanhang så måste frågan vara en av de absolut vanligaste. Och om vi bortser från filosofiska funderingar kring i vilken utsträckning vi ska låta vår sysselsättning definiera vår person, så är den bedrägligt enkel att besvara. Etiketten, alltså företagets eller organisationens namn, definierar var vi arbetar även om en språkpolis kanske skulle anse att det då snarare handlar om åt vem vi arbetar. Men sedan landar vi alltsomoftast på en adress. Typ att vi sitter på Storgatan 15. Eller i Teknikparken. Eller på Kungsholmen. Eller var nu än arbetsplatsen har sitt formella tillhåll.

Jag avser alltså det specifika geografiska ställe där jag arbetar. Eller säger mig arbeta. Eller förväntas arbeta. Men är det verkligen där jag arbetar? Nej, självfallet arbetar jag även på tjänsteresan eller när jag är på kundbesök eller något liknande. Men det är saker som, så att säga, ingår i arbetet. Var jag i normalfallet utför mitt arbete, är på kontoret. Är den traditionella och alltjämt rätt spridda uppfattningen. Särskilt om alternativet till kontoret är att jobba hemifrån.

Okej. Kontoret kan vara liktydigt med labbet, verkstaden, boendet, köket eller annan valfri lokal. Det jag menar är det ställe där jag förväntas utföra mina arbetsuppgifter.

Det är bara det att alla arbetsuppgifter inte kräver denna specifika lokal för sitt genomförande. Arbetsuppgifter som lika gärna kan utföras i hemmet. Något som med tiden har blivit allt vanligare men som stundom ändå inte är helt accepterat.

Innan någon går i taket över min flummiga uppfattning om var arbetet utförs så är jag fullt medveten om att det finns ett antal arbetsuppgifter som är oerhört knutna till en specifik lokal. Jag inser att det är svårt att jobba hemifrån som chaufför, affärsbiträde och transplantationskirurg. Till exempel. Men världen består faktiskt av fler yrken. Som inte är lika beroende av en särskild lokal.

Fast det är då invändningarna kommer.

• ”Det stärker sammanhållningen att vi dagligen ses.”

• ”Undantagsvis och först efter godkännande av närmaste chef kan vi acceptera arbete hemifrån. Man kan nämligen inte koncentrera sig lika bra i hemmiljö.”

• ”Nej, det finns en rättviseaspekt i att alla arbetar på kontoret, alla bor nämligen inte så att man har möjlighet att jobba hemifrån.”

Alla dessa tre argument är autentiska men det är egentligen bara det förstnämnda som äger någon slags generell relevans. Samtidigt fälldes det i en av de mest alienerade miljöer jag befunnit mig i. Med ett gäng individualister som satt sida vid sida utan inbördes utbyte. Med lika mycket gemensamt som passagerarna i en genomsnittlig tunnelbanevagn. Sammanhållning? Jo, tjena!

Det andra argumentet säger kanske mer om den som fällde det. Någon som antingen inte själv har disciplin nog att arbeta hemifrån, alternativt är marinerad i en traditionell uppfattning om vad en arbetsplats är. Alltså att hemmet definitivt inte är en arbetsplats.

Och med logiken i det tredje argumentet borde vi kanske bli lika upprörda över att säljarna får resa omkring och trädgårdsmästarna arbeta utomhus. För olika yrken kommer med olika arbetsuppgifter och förutsättningar och möjligheter. Orättvist? So, eat it!

Om jag väljer att utföra de av mina arbetsuppgifter som inte kräver en specifik lokal för dess utförande, på en plats där jag vet att förutsättningarna att utföra dem är goda, där jag kan koncentrera mig och känna att jag gör ett gott dagsverke, oavsett om platsen är i hemmet, på ett café, på kontoret eller var helst i världen denna plats än finns, så borde det vara okej.

Borde vara alltså. Hur mycket än många anser att arbete hemifrån är en fullt ut accepterad företeelsese i dagens arbetsliv så är det tyvärr är det inte så. Något som bekräftades efter en snabb och helt ovetenskaplig gallup i bekantskapskretsen. Åsikten var tydlig. Det finns alltjämt konservativa bakåtsträvare som sätter käppar i hjulen. Som tycks ha en uppfattning att det är på kontoret och bara på kontoret som arbetet kan och ska utföras. Och de i bekantskapskretsen som får anses som representanter för denna ståndpunkt svarade mig i en ganska irriterad ton. Att ens lyfta frågan om att arbeta hemifrån verkar således vara rätt känsligt. Jag har faktiskt svårt att förstå varför.

Det finns inget som är godare än Ris á la Malta. Tycker en del. Dock inte jag. Jag håller det för bland det absolut värsta jag smakat. Även om en ledare på en scoutavslutning under barndomen försökte tvinga i mig anrättningen med orden: ”Alla barn älskar Ris á la Malta. Ät!”

Det finns människor som uppskattar deathmetal, andra som går i gång på opera och ytterligare några som faller platt inför tibetansk strupsång. Det är inget fel med det. Lika lite fel som att uppskatta Ris á la Malta. Felet uppstår när vi antar eller förutsätter att våra egna preferenser är de rätta. Inte att vi försöker förmå en oförstående omvärld att förstå det speciella med just våra egna favoriter, utan att vi ser ner på den. På dem som har så dysfunktionella smaklökar att de äter klappgröt med god aptit och samtidigt lyssnar till dragspelsmusik. Och när vi försöker korrigera dem genom att påpeka hur undermåligt omdöme de har.

År 1964 fick konstnären Pierre Brassau konstkritiker att svämma över av positiva omdömen kring hans avantgardistiska målningar. Konsten var genomtänkt och konstnären kräsen. Typ. Kort sagt, det här var en konstnär som visste vad han gjorde och gjorde det bra. Det var bara ett problem. Pierre Brassau hette egentligen Peter och var en schimpans som bodde på Borås djurpark. Konstkritikerna var inte lika översvällande glada när de fick reda på det.

Tycke och smak. Det är vad det handlar om. Och ett antagande om att just det här är rätt. Oavsett om det gäller mat, musik eller konst. Eller litteratur. Det är samma mekanismer som är giltiga här. Vad jag tycker är bra behöver inte du tycka är bra. Kunde vi bara stanna där och vara nöjda vore allt gott och väl. Men så är det inte. Tycker inte jag om det du tycker är bra, så finns här, lika väl som inom andra konstarter, en alldeles för stor tendens att försöka korrigera motparten. Men till vad? Det finns inga oberoende och objektiva kriterier för vad som är bra litteratur. Det finns åsikter. Åsikter som bygger på tycke och smak.

Att det sedan finns åtskilliga författare, recensenter, lektörer, redaktörer och så vidare, som ändå försöker förklä sina åsikter till absoluta sanningar, är den jobbiga insikten. Sådana som helst ser att du förändrar ditt skrivande så att det blir exakt som deras tycke och smak stipulerar att det ska vara. Även om det innebär att din kreativa låga slocknar.

Men en trädgård utan ogräs känns onaturlig och en kör utan ett uns av falska toner låter konstig. Och det går faktiskt inte att beskriva vad som är god smak. Den som försöker kommer ofelbart att låta sina egna preferenser påverka.

Det här var den sista delen i min kurs kring hur man skaffar sig ovänner i författarbranschen. Fast om det inte redan har framgått så har mitt syfte varit ett annat. Det har varit att uppmuntra dig att skriva. Även om det innebär att du retar författarbranschen till vanisnne. Skriv i alla fall.

Så, strunta i vad tycke och smak-domstolen säger. Strunta i förstå-sig-påarna. I alla fall så länge du inte bett dem om hjälp. Samtidigt är förstå-sig-påarna ovärderliga med tanke på all kunskap de sitter på. Vill du ha hjälp av dem så ta hjälp av dem. De kan massor men kom ihåg att de egentligen inte har en aning om vad som är rätt. För det har ingen.

Tack för att du har läst och lycka till! 

Vill du som författare sälja många böcker är det bra att vara känd. Är du en språklig ekvilibrist har du tyvärr ingenting för det, eftersom försäljningsvolym och stilistik inte har med varandra att göra. Logik är inte författarbranschens främsta kännetecken. Är du inte känd så duger inte manuset. Så är det bara.

Ett välbekant namn, ett som många hört talas om, ger fler potentiella köpare än ett obekant. Inte minst för att bokköpare tenderar vara som människor är mest. Vanedjur alltså. Vi håller oss till det vi känner igen.

Vad du är känd för spelar mindre roll, bara du är känd. Du kan ha vunnit en dokusåpa, varit framgångsrik inom någon idrott eller bara en sån där som råkat vara på rätt plats vid rätt tillfälle. När rampljuset var tänt och ditt namn kablades ut. Du kan till och med skriva som en kratta eftersom det är stor sannolikhet att en spökskrivare kommer att göra en del av jobbet åt dig. En spökskrivare som bara behöver skriva måttligt bättre än du själv. Du är ju känd så böckerna kommer att sälja ändå.

Men är du inte känd så är kontakter det enda sättet att nå försäljningsframgång. Nästan. Fast det måste vara rätt sorts kontakter. Det handlar inte om kontakter med andra författare eller med folk inom bokbranschen. Nej, det som gäller är kontakter med media. Sådana som ser till att du får visa upp dig och din bok i morgonsoffor och talkshows och liknande vilket i sin tur leder till att du blir så pass känd att dina böckers försäljningsvolym pumpas upp. Och det är kontakterna som är vägen till kulturjournalisternas recensionsspalter. Det finns ingen kulturjournalist med självaktning som vill bli ertappad med att ha recenserat en amatör som ingen hört talas om. Tänk om någon skulle ropa att kejsaren är naken?

Att många journalister blir författare är kanske inte så konstigt eftersom det handlar om ett skrivande i bägge fallen. Samtidigt har journalisterna sina kontakter med media klara redan från början. Det är ju deras kollegor. Klart att det blir betydligt enklare att få medieutrymme då. Och om du hjälper mig nu kan jag kanske hjälpa dig sen?

Författare med icke-journalistisk bakgrund gör dock bäst i att försöka skaffa sig rätt kompisar långt innan en författarkarriär sparkas igång för utan kontakter så kommer inte din författarkarriär att lyckas. Dessutom är konkurrensen hård bland de etablerade författarna. Många vill kunna leva på sitt författarskap och det blir inte direkt enklare om det dyker upp nya utmanare. Att kväva den kreativa lågan hos några bondeoffer är ett billigt pris att betala för en författare för att få finnas med i de etablerades skara. Det är dock viktigt att bondeoffret inte noteras, syns eller hörs. Ett bondeoffer utan kontakter är därvidlag ett säkert kort. Den som inte syns, finns ju inte.

Ingen vill dock bli anklagad för nepotism varför en antydan kring detta kan utlösa en kraftig reaktion. Har du tur så blir det en nyhet. Och då har du fått exponering utan kontakter i media. Det är fult men det kan funka. Lycka till!

Det finns regler. Och det finns regler. Och regler är till för att brytas. Eller åtminstone tänjas på. För det är genom en kreativ utmaning av regelverket som utveckling och nyskapande sker.

Det finns ord som inte finns. Eller som snarare inte har tagits upp av de officiella instanserna. I många fall är det dock bara en tidsfråga. Mellre är min temporära favorit. Bättre än mellersta och roligare än mittre.

Andra ord har nyss skapats och försöker hitta sin form och funktion. Inte sällan under högljudda protester och skarpt ifrågasättande. Föryngringsyta, någon? Eller hen?

Det finns ord med stavningar och böjningar som får en språkvårdare att kippa efter andan. Ord som över tid allt mer kommer att accepteras som ett korrekt sätt att uttrycka sig på. Reaktionerna på ecklesiastikministerns stafvningsreform anno 1906 må vid den tiden ha varit nog så hårda, nu vet vi knappt vad titeln betyder.

Språket är i ständig utveckling. Stavning, grammatik och ords betydelser förändras över tid. Det som var rätt förr behöver inte vara det idag. Det är precis som med juridiken. Lagar och regler måste anpassas till den tid de ska gälla i. Samtidigt ger lagarna och reglerna en objektiv ram till hur vi ska bete och förhålla oss.

Lika självklart är det att språket måste ha ett regelverk i botten, något att förhålla sig till. Något som ger en standardiserad bas i kommunikationen, som gör att vi undviker missförstånd och oklarheter. Och vi kan ha tusen och ett skäl för varför en mening inte får inledas med ett ”och”. Och vi kan ha minst lika många skäl för varför vissa ord inte får förekomma. Alltså, det är ju lika fruktansvärt hemskt att läsa en text som liksom innehåller såntdärnt konstifikt, som en som har meningar som bara består av ett enda ord. Typ.

I samma andetag som min salig svensklärare en gång i tiden vurmade för regelverket höll han Ulf Lundell för en stor författare. När jag påpekade att Lundell i en bok faktiskt trycker in tjugoåtta ”och” i en och samma mening, fick jag bara ett förvånat ”och..?” till svar. Tror aldrig att en svensklektion någonsin gett mig så mycket kunskap i ett enda ord. Ungefär samtidigt var hjärtinfarkten nära hos min musiklärare då jag översatte månskenssonaten från noter till ackord för att stycket därigenom skulle blir lättare att spela. Ackord, denna styggelse som notberoende musiker hatar av själ och hjärta.

Jag känner igen reaktionerna. Tyvärr finns det många i författarbranschen som agerar precis som min musiklärare. Som högröda i ansiktet skriker att så där får man helt enkelt inte göra! Min fromma önskan är att det funnes fler i författarbranschen som fungerade som min gamle svensklärare.

Jag gick en kurs i studieteknik en gång. Det var sannolikt den sämsta kurs jag någonsin gått men den gjorde ändå, märkligt nog, intryck. Kursen var späckad med populärt allmängods om hur man studerar: Tystnad, utvilad, läsa på bibliotek, göra anteckningar, stryka under viktiga ord, diskutera med studiekamrater. Och så vidare.

Jag har aldrig strukit under ett endaste ord i någon bok någon gång. Och de samlade anteckningarna efter tio år på universitetet fick gott och väl plats i ett kollegieblock. Jag har pluggat på nattbussar, på köpcentrum, till tv-shop och så vidare. Jag bröt mot samtliga råd som gavs under kursen i studieteknik, inte för att jag var obstinat utan för att de helt enkelt inte funkade.

Länge trodde jag att jag var ensam om denna min upplevelse tills jag upptäckte att det verkar vara relativt vanligt att inte lyckas leva upp till studietekniksidealen. Och att det var betydligt fler än jag som hittade minst sagt udda sätt att studera på. Och det gemensamma konstaterandet var att studieteknik enligt mallen inte funkade.

Studieteknik handlar om beteende och det handlar om ett förhållningssätt för att åstadkomma något. Studera och klara tentor. Men motsvarande gäller inte bara för studieteknik. Det är samma sak för att komma igång och träna, lära sig spela ett instrument eller skriva en bok. Och för alla dessa områden finns studieteknikskurser. Även om de då heter något annat så är det ändå samma sak. Betala bara en rundlig summa pengar så ger vi dig verktygen så att du kan nå upp till dina mål. Vilket naturligtvis lyckas ibland. Jättebra. Ibland kanske det inte lyckas men det var ändå en trevlig kurs med sympatiska deltagare. Kan vara helt okej. Desto oftare så gör kurserna varken från eller till. Och det kan vara helt okej det också.

För det är egentligen inte kurserna som är problemet. Det är löftena som knyts till dem. Med denna kurs i ryggen så blir du en toppstudent, maratonlöpare, konsertpianist eller storsäljande författare. Eller någonting ditåt. Och löftenas unicitet. Det är just den här kursen som kommer att hjälpa dig. Utan att ha tagit reda på ett smack om dig som person från början. Den idrottstränare eller musiklärare som inte anpassar sin undervisning efter sina elever kommer inte att få se några toppresultat. Det är samma sak med skrivkurser. Anpassad individuell träning och coachning har potentialen att fungera. Allt annat är bara trevligt. Eller bortkastade pengar.

Har du inget annat att reta upp dig på i tillvaron och är det så att behovet av att få vara lite grumpy, blir så där påtagligt som det kan bli ibland, så är skrivkurserna en pålitlig källa till irritation. Leta upp några, kolla av innehåll och löften och deklarera att du vägrar gå på någon sådan kurs. Invänta reaktionen, den slår aldrig fel. Den är exakt densamma som du får när du berättar att du pluggar bäst med hårdrock på högsta volym i lurarna.

Du kommer att få massor av förslag på skrivkurser som ”inte alls är sådana”, studieteknikskursaktiga alltså. Och hade du ändå tänkt gå på en skrivkurs så är stalltipset att inte gå någon av just dem. Du ska istället gå någon av dem som inte behöver försvaras.

Den kulturella sektorn har stundom ett litet ansträngt förhållande till företagande, kommersialism och vinst. Den fria konsten står ovanför ekonomismen, det finns ett högre värde i den som inte kan mätas i monetära termer. Så kan det låta. Men ve den hobbyförfattare som föreläser utan att ta ut arvode. Denne möts av ytterst kyliga blickar från sina skrivande kollegor.

Samtidigt är alla författare mer eller mindre beroende av förlag. Och ett förlag är ett företag. En kommersiell konstruktion som har till syfte att åtminstone överleva. Helst växa och bli större. Och för att göra det måste de dra in pengar. De måste sälja saker. De måste sälja böcker. Och det är ju bra om förlagen gör det så att alla de författare som står ovanför krämandet slipper befatta sig med denna kultursektorns baksida.

Nu är det väl egentligen så att förlagen inte säljer böcker, utan att de snarare säljer författare. Det är författaren som sätts i fokus i marknadsföringen. Inte boken, dess innehåll eller omslag. Det som är praktiskt med att sälja författare istället för böcker är att författaren går att återanvända nästa gång vederbörande skrivit en bok. Författaren blir garanten för att en uppföljande bok förhoppningsvis håller samma kvalitet som den förra.

Nu är det ju i praktiken inte någon fysisk författare som styckas upp och säljs i mindre portioner. Det som säljs är böcker. Fysiska, om än stundom elektroniska, representationer av historier och berättelser. Och det som säljer böckerna är inte förlagen utan författare. Förlagen är mer intresserade av författaren än böckerna. Och med detta sagt sällar sig sannolikt även förlagen till avsändare av iskalla blickar, väl nedom nollpunkten, i min riktning.

Att skriva, trycka, marknadsföra och distribuera en bok kostar dock pengar. Att göra samma sak för flera böcker kostar också pengar fast inte lika mycket per bok. Stora upplagor ger alltså skalfördelar och stora upplagor ger större vinst. Att sälja många böcker säkrar förlagets överlevnad. Men hur kan förlagen vara säkra på att sälja många böcker när de egentligen säljer författare? Jo, genom att sälja böcker av författare som de anar eller vet kommer att sälja många böcker. Sådana som redan är kända. Fick just ytterligare en bitande kall blick från förlagen för att ha avslöjat en av deras affärshemligheter.

Men förlagen är inga ideella aktörer. De får massor av manus från förhoppningsfulla författaraspiranter och endast ett litet begränsat fåtal passerar nålsögat och blir utgivna. Det går att förstå varför. Förlagen tar en ekonomisk risk genom att ge ut en författare som inte redan är en relativt välkänd person. Förlagen vill ha åter de pengar de satsar. De idkar inte välgörenhet. Ett konstaterande som får gaser att gå över i vätskeform av de redan kyliga blickarna från just författaraspiranter. I alla fall hos dem som ser förlagen som litterära konnässörer.

Det går att beundra förlagens tålamod. Att hela tiden skicka ut sina standardiserade refuseringsbrev om att tyvärr passar inte manuset i vår utgivning just nu men välkommen åter i framtiden. Samtidigt som det egentligen är lite oärligt att ge det där lilla unset av hopp. För det är inte manuset som inte passar. Det är författaren. Den som säljer böckerna. Är vederbörande inte känd är det kört från början. Och ungefär nu får de kyliga blickarna från hela författarbranschen metaller att bli supraledande.

Författarförbundet är en intresseförening, inte ett fackförbund för författare. Det tog ett tag innan jag insåg det men därmed fick en hel del märkligheter sin naturliga förklaring.

För att bli medlem så ska du ha gett ut minst två böcker. Ett objektivt kriterium som också ligger bakom den relativt spridda uppfattningen att du måste ha gett ut minst två böcker för att överhuvudtaget få kalla dig författare. Det behöver du inte.

Författare är ingen skyddad yrkestitel. Legitimerad läkare, däremot, är det. Och advokat. Men inte författare. Du får faktiskt kalla dig för författare även om du inte gett ut en endaste bokstav i tryckt form. Kanske finns det en del som skulle ha synpunkter på det hela men det finns inget som förbjuder dig. Du får bara inte bli medlem i Författarförbundet.

Men det räcker inte med att ha gett ut två böcker. Förbundet kräver även att det du har gett ut, håller en viss nivå. Och nu blir det lite besvärligare. För vad är en viss nivå?

Visserligen går det att förstå att någon som själv pyntat massor av pengar för att trycka upp stora upplagor av fullständigt oläsbara böcker, inte ska beblandas med de drivna och kompetenta författare vars senaste verk förhandsbeställs i hundratusentals exemplar. Men nu snackar vi ytterligheter. Och någonstans mellan dessa ytterligheter finns det en magisk gräns som avgör nivån. Var det nån som sa tycke och smak? Det var nog jag. För det är där vi hamnar i brist på andra objektiva kriterier än antalet publicerade böcker. Med något som inte går att mäta. Med något som inte är repeterbart. Med något som är lika oförutsägbart som en recension. Det hänger liksom på om den som bedömer har en bra dag eller inte.

När subjektivitet spelar en inte oväsentlig roll för medlemskap så snackar vi också uppenbar risk för exklusion och exklusivitet. Det är då vi får ett vi och ett dom. Författare som är med, och de där amatörerna som inte borde få kalla sig författare, som inte är med. Även om det finns många etablerade författare som inte är med. Något som i sig borde vara lite jobbigt för dem som vurmar för att antagningskriterierna skall vidmakthållas.

Författarförbundet gör dock en hel del bra saker för sina medlemmar. De erbjuder hjälp med juridiska frågeställningar, avtal och annat. Och de har fonder att söka medel ur. Inte helt olikt ett random fackförbund. Men Författarförbundet är inget fackförbund. Det är en intresseförening. En exklusiv klubb för dem som lyckas dupera deras tycke- och smakdomstol. En klubb för inbördes beundran om man är missunnsam. Jag är inte medlem, om någon undrar. Mest för att jag, liksom Groucho Marx, inte vill vara med i en klubb som accepterar mig som medlem.  

Fast jag är egentligen inte missunnsam. Jag är bara lite retsam. Och har man en tråkig dag så kan man alltid ifrågasätta Författarförbundets antagningskriterier. Det är alltid lika roligt att studera de röda färgskiftningarna i en del av medlemmarnas ansikten.

Du sitter där med ditt manus. Det är färdigt. Det är fulländat. Det är precis som du vill ha det. Det är egentligen bara ett problem. Det duger inte.

Jo, egentligen duger manuset och det duger alldeles utmärkt. Men samtidigt är det så att ett manus som inte har passerat en lektörs granskande hökögon per definition är både värdelöst och undermåligt. Vilket bevisas av att till alla lektörsgranskade manus bifogas en diger lista med åtgärdspunkter. Görs inte detta har manuset bara korrekturlästs. Lektören ska i detta inte blandas ihop med redaktören. Redaktören har en kommersiell vinkel på manuset som lektören inte har. Eller borde ha. Lektören ska bedöma texten. Inget annat. Det går väl stundom sådär.

Lektören fäller till slut sin dom. Eller din dom om man så vill. Det är lektören som i värsta fall ber dig skriva om allting från början. I bästa fall bara ber dig ta bort stora textsjok, infoga nya handlingar och karaktärer och inte minst byta ut facktermer till sådant som vanligt folk förstår. Som att skriva decibel istället för Hertz. Ja, jag är stingslig och långsint men ljudnivå är faktiskt något annat än frekvens.

Den som tror att lektören alltid har rätt, har glömt bort att det mesta i författarbranschen handlar om tycke och smak. Lektörer utgör inget undantag. De är som recensenter. Som någon som svarar på frågan hur långt ett snöre är och försöker få svaret att låta objektivt.

Lektörer tycker saker, de vet inte. Och de tar betalt för sitt tyckande. Jag ska vara snäll för lektören kan faktiskt vara den räddande ängeln för ett manus som trots sin perfektion ändå inte var helt perfekt. Och en lektör som förmår hålla sin klåfingrighet i schack kan komma med värdefulla tips.

Men lektören kan också vara spiken i kistan för såväl manus som författardrömmar. För vem ägnar sig egentligen åt lektörssysslan om vederbörande inte njuter av att kunna slakta ett manus? En sann lektör upplever troligtvis den yttersta lyckan i samma ögonblick som författarens manus blivit exakt sådant det skulle ha blivit om lektören hade skrivit det själv. Men var tog då den aspirerande författarens unika ton vägen?

Lektören är författarbranschens städpersonal. De ser till att manus som inte lever upp till tycke- och smakdomstolens stokastiska kriterier aldrig når publikationens ljus. Och de ser till att drömmarna hos författarämnen som tror att de kan sidsteppa lektörernas viktiga uppdrag, effektivt mals sönder innan de når offentlighetens ljus. Ibland är de lite som fångvaktarna i Azkaban, de som lever på att suga ur lycka och glädje ur andra. Och alla lektörer utan självdistans kommer hädanefter att göra det till en livsuppgift att ta heder och ära ur allt som jag gör.

Det är en risk jag tar. En ljudfrekvens på 15000 decibel… Och det tänkte lektören att jag skulle betala för?

Gestaltning är det som ger en text liv. Det är genom denna som läsaren visas vad som sker i handlingen, snarare än att vederbörande får det skrivet på näsan. En beskrivande text helt utan gestaltning bli rätt tråkig för alla utom nördarna, den är rik på fakta men fattig på känslor. Således är gestaltning en grundförutsättning för att få en fiktiv berättelse att bli levande. Men en text som bara består av gestaltning är lika omöjlig att läsa. Utom för gestaltningskramarna. De som vurmar för att varje liten mening i en text måste gestaltas. För alla andra känns det bättre om det finns en balans mellan det visade och det beskrivna.

Fast åsikterna om vad som är rätt balans och vad som egentligen är en levande text skiljer sig åt. Det som är det för mig, behöver inte vara det för dig. Vi är alla olika, och vi har alla olika preferenser. Samma sak om en text är intressant, spännande, engagerande och så vidare. Allt är egentligen bara en fråga om tycke och smak. Det är något subjektivt. Vi kan ha åsikter om gestaltningen i en specifik text är bra eller inte, men det finns inget objektivt mått på om gestaltningen är det ena eller det andra. En gestaltning kan därför aldrig i en objektiv mening bli rätt eller fel. En gestaltning kan alltså inte lyda under samma regelverk som stavning och grammatik. Gestaltning är och förblir en subjektiv företeelse. Att därför behandla den som något objektivt blir ofelbart… fel. Utom för gestaltningskramarna.

Och dessa är högljudda. Gestaltning har blivit ett populärt buzzword samtidigt som många författare som inte har haft en aning om att de har ägnat sig åt gestaltning, ändå på något vis lyckats. Problemet är att gestaltning stundom marknadsförs som något konkret och objektivt. Som något det går att lära sig att använda på ett exakt och rätt sätt för att få sina texter att bli perfekta. Eller i alla fall i enlighet med lektörers och redaktörers preferenser. Och rent krasst är gestaltning något det går att tjäna pengar på inom ramen för skrivkurser eller lektörstjänster. Visst, strålande om tjänsterna tas för vad de är, subjektiva uppfattningar om vad som fungerar i en text, men inte när de saluförs som regelverket för den absoluta och korrekta sanningen.

Fast i lika stor utsträckning här som i övrigt så är det lite jobbigt att anmäla en avvikande uppfattning. Ve den aspirerande författare som inte ägnar tid och energi och lägger ut surt förvärvade slantar på att få reda på vad som är rätt gestaltning för sin text. Och ve den som ifrågasätter tingens ordning. Ja, alltså inte gestaltning som företeelse utan gestaltningskramandet, det här med att gestaltning skulle vara något objektivt. För det finns inget försvar. Den som ifrågasätter omhuldandet av gestaltning kommer att tillskrivas åsikter, uppfattningar och inkompetenser vederbörande inte har. Tro mig, jag vet. Att problematisera gestaltningskramandet, är ett utmärkt sätt att få sina öron svedda för den som så önskar det. Prova gärna!

Med bara ett par års erfarenhet av författarbranschen har jag gått på lite för många pumpar och smällar för att känna mig helt bekväm. Det här är en rätt missunnsam bransch. Det är en bransch där det finns en herrans massa åsikter som vad som är rätt och fel men till skillnad från andra branscher med liknande förhållanden så uppfattar jag tonen råare och elakheterna fler. Inte från allt och alla förstås, men ändå från tillräckligt många. Kanske är det konstruktionen med kritiker och recensenter som orsakar både en vana och behov av att tvåla till, liksom oförmågan att lyssna. Jag vet inte.

Men eftersom mina små felsteg, egentligen småsaker som jag noterat, har fått oerhört starka motreaktioner så har jag sammanställt en liten kortkurs i åtta delar. Hur du skaffar dig ovänner i författarbranschen. Självupplevt och verklighetsförankrat, dock möjligen lite tillspetsat.

Del 1 Reta upp gestaltningskramarna.

Del 2 Ifrågasätt nyttan av lektörer.

Del 3 Dissa Författarförbundets antagningskriterier.

Del 4 Förklara vad ett förlag egentligen är för något.

Del 5 Vägra gå på skrivkurs.

Del 6 Våga bryta mot reglerna.

Del 7 Antyd att det finns en nepotism.

Del 8 Skriv i alla fall

Häng med på resan!