Det finns regler. Och det finns regler. Och regler är till för att brytas. Eller åtminstone tänjas på. För det är genom en kreativ utmaning av regelverket som utveckling och nyskapande sker.
Det finns ord som inte finns. Eller som snarare inte har tagits upp av de officiella instanserna. I många fall är det dock bara en tidsfråga. Mellre är min temporära favorit. Bättre än mellersta och roligare än mittre.
Andra ord har nyss skapats och försöker hitta sin form och funktion. Inte sällan under högljudda protester och skarpt ifrågasättande. Föryngringsyta, någon? Eller hen?
Det finns ord med stavningar och böjningar som får en språkvårdare att kippa efter andan. Ord som över tid allt mer kommer att accepteras som ett korrekt sätt att uttrycka sig på. Reaktionerna på ecklesiastikministerns stafvningsreform anno 1906 må vid den tiden ha varit nog så hårda, nu vet vi knappt vad titeln betyder.
Språket är i ständig utveckling. Stavning, grammatik och ords betydelser förändras över tid. Det som var rätt förr behöver inte vara det idag. Det är precis som med juridiken. Lagar och regler måste anpassas till den tid de ska gälla i. Samtidigt ger lagarna och reglerna en objektiv ram till hur vi ska bete och förhålla oss.
Lika självklart är det att språket måste ha ett regelverk i botten, något att förhålla sig till. Något som ger en standardiserad bas i kommunikationen, som gör att vi undviker missförstånd och oklarheter. Och vi kan ha tusen och ett skäl för varför en mening inte får inledas med ett ”och”. Och vi kan ha minst lika många skäl för varför vissa ord inte får förekomma. Alltså, det är ju lika fruktansvärt hemskt att läsa en text som liksom innehåller såntdärnt konstifikt, som en som har meningar som bara består av ett enda ord. Typ.
I samma andetag som min salig svensklärare en gång i tiden vurmade för regelverket höll han Ulf Lundell för en stor författare. När jag påpekade att Lundell i en bok faktiskt trycker in tjugoåtta ”och” i en och samma mening, fick jag bara ett förvånat ”och..?” till svar. Tror aldrig att en svensklektion någonsin gett mig så mycket kunskap i ett enda ord. Ungefär samtidigt var hjärtinfarkten nära hos min musiklärare då jag översatte månskenssonaten från noter till ackord för att stycket därigenom skulle blir lättare att spela. Ackord, denna styggelse som notberoende musiker hatar av själ och hjärta.
Jag känner igen reaktionerna. Tyvärr finns det många i författarbranschen som agerar precis som min musiklärare. Som högröda i ansiktet skriker att så där får man helt enkelt inte göra! Min fromma önskan är att det funnes fler i författarbranschen som fungerade som min gamle svensklärare.